Sant och falskt om industrifisket i Östersjön

Mycket sägs om fisket och beståndens utveckling i Östersjön, men vad stämmer egentligen?

Trots att många av Östersjöns viktiga arter visar dramatiskt sjunkande siffror har politiken avvaktat med att agera menar BalticWaters2030. Dessutom hävdar de att vi tillräckligt med kunskap för att genomföra konkreta åtgärder för Östersjöns fiskbestånd, såväl nationellt som i EU.

Det första påståenden är inte sant, det andra är korrekt.

Torsken visar ingen dramatisk minskning men läget är kritiskt på grund av övergödning, syrebrist, undernäring, sälmask, klimatförändringar och varmare hav. Något som lett till totalt fiskestopp.

”Den dåliga havsmiljön – inte fisket – orsakar problemen i Östersjön”

BalticWaters2030 påstår att nedgången för Östersjöns fiskarter har pågått i decennier. 2008 kom en kunskapsöversikt som fastställde att fisket var den enskilt viktigaste faktorn till beståndens nedgång. Sedan dess har industrifisket tagit nästan varannan lekmogen sill i centrala Östersjön varje år de senaste åren påstår de också. I västra Östersjön har fiskets påverkan varit ännu högre.

Inget av detta är sant. Sillbeståndet i egentliga Östersjön minskade under 1970-talet och 1980-talet. Fisket var sannolikt en bidragande orsak på den tiden. Därefter har det varit oförändrat i 30 år. Torskbeståndet fiskades för hårt på 1980-talet men efter 1990-talet har inte fisket varit för hårt vad svenska yrkesfiskare anbelangar. Efter år 2010 har inte torskkvoterna fiskats upp ett enda år innan fisket till slut stoppades.

Resten av påståendena saknar helt belägg. De är fantasiprodukter, falska nyheter och utan koppling till verkligheten.

”Det är sälen och skarven som äter upp fisken i Östersjön”

Att säl och skarv skulle vara grundproblemet till de krympande bestånden stämmer inte enligt BalticWaters2030. 2017 beräknades yrkesfisket dra upp tre gånger så mycket fisk som alla fåglar och sälar gjorde tillsammans, och fiskets stora påverkan, snarare än säl och skarv, befästes också i en studie från 2018. BalticWaters2030 menar att det pelagiska fisket (som de kallar industrifiske) är det stora problemet.

Det första påståendet från BalticWaters2030 är korrekt. Säl och skarv är bara ett problem för det småskaliga fisket med garn (nät) nära kusten. Ett annat problem för det kustnära fisket är det enorma spiggbeståndet i Östersjön och Bottenhavet. De äter upp ägg och larver så att leken misslyckas för kustlekande arter

Påståendet om det pelagiska fisket är totalt nonsens. Det kustnära fisket i Östersjön lever i huvudsak på att fiska gös, gädda, torsk och abborre. Dessa arter fångas inte av det pelagiska fisket, men däremot av säl och skarv. Det pelagiska fisket fångar sill och skarpsill. Det finns inga beståndsproblem för dessa arter.

Numera är torskfisket stoppat och något sillfiske för konsumtion är inte ekonomiskt möjligt. Därför fångar det småskaliga kustnära fisket sällan sill. Det småskaliga sillfiske som finns handlar om ett 30-tal trålare i egentliga Östersjön och ett 40-tal trålare I Bottenhavet och Bottenviken.

”En utflyttad trålgräns slår mot kustfisket”

I Östersjöcentrums sillpodd säger Anton Paulrud, vd för branschorganisationen Swedish Pelagic Federation (SPF), att en utflyttad trålgräns för dessa båtar därför skulle stänga ner beredningsfabriker och utradera det regionala fisket.

Paulruds uttalande är korrekt. 188 båtar landade sill under 2021 (BalticWaters2030 kallar det fiskade, men en stor det av dessa båtar får sill som bifångst), varav 155 båtar var under 12 meter. Endast 14 båtar som fiskar sill och strömming i Östersjön är över 24 meter. Deras fångst går främst till fiskmjöl och fiskolja.

En utflyttad trålfiskegräns till 12 sjömil skulle främst slå mot de mindre trålarna som inte fiskar långt ut. De större trålarna fiskar ju allmänhet utanför 12 sjömil men även om de inte alltid gör det kan de flytta ut fisket vilket de små inte kan.

”Fisket är en viktig näring”

Yrkesfiske är en näring av såväl ekonomisk, kulturell som social betydelse. Detta enligt Jordbruksverket.

Enligt en rapport som gjorts av Balticwaters2030:s föregångare beräknas det storskaliga fisket skapa nettokostnader på 626 miljoner kronor per år genom subventioner, administrativa kostnader och uteblivna skatteintäkter. Yrkesfisket har i dag negativa effekter på statskassa och ekosystem menar BalticWaters2030, samtidigt som det också riskerar att påverka den marina turismen negativt.

Påståendena från BalticWaters2030 är lögn och förbannad dikt. Det är huvudsakligen helt påhittade siffror. Rena gissning och uppskattningar. Dessutom är det inte subventioner till det pelagiska fisket utan huvudsakligen subventioner (om än till stor del påhittade) till det demersala fisket efter torsk, räka och kräfta.

Att ta bort de subventioner som finns (exempelvis bränslesubventioner) skulle sannolikt leda till problem för det småskaliga fisket men överhuvudtaget inte påverka det storskaliga pelagiska fisket.

”Det finns gott om fisk i Östersjön”

När vetenskapen och miljöorganisationer nu varnar för krympande bestånd, kan fiskare ibland hävda motsatsen menar BalticWaters2030. Det kan bero på att fiskarna försvarar sina kvoter, eller på att de olika grupperna söker fisk på olika sätt.

Yrkesfisket söker aktivt efter fisken, oftast med ekolod, för att sedan bedriva fiske där de största ansamlingarna av fisk finns. Forskarna söker av ett område oavsett om det finns fisk där eller inte. Resultatet blir att forskarna kan hitta relativt lite fisk sett till en totalareal, medan fiskare kan ha hittat en större ansamling i en mindre del av samma område.

Detta är korrekt och kanske borde forskningsfiske ha en större betydelse för beståndsbedömningarna än det har idag. Att i huvudsak utgå från fångsterna kan ge en överskattning av bestånden. Samtidigt kan för lågt satta kvoter ge en underskattning av bestånden vilket sannolikt gäller för skarpsillen. Fast bestånden är förstås inte krympande.

”Det är andra länder som fiskar ut Östersjön”

2022 beräknas över 470 000 ton av de kommersiella arterna fiskas upp ur Östersjön, vilket i vikt motsvarar över 46 stycken Eiffeltorn. Sverige och Finland är de länder som fiskar mest av sill/strömming och lax.

Fördelning av nästa års kommersiella kvoter (sill, skarpsill, torsk (endast bifångst) och rödspätta):
Finland: 24,4 procent
Polen: 18,7 procent
Sverige: 18,3 procent
Lettland: 13,1 procent
Estland: 12 procent
Danmark: 6,9 procent
Tyskland: 3,7 procent
Litauen: 3 procent

Så här ser det ut och grundpåståendet är alltså felaktigt. Å andra sidan har jag aldrig hört någon hävda det.

”Man fiskar inte på sill under lekperioden”

Det industriella foderfisket har av BalticWaters2030 kritiserats för att fiska på sill som ansamlats för lek, eller som redan leker. Detta förnekas av Anton Paulrud i en podd av Östersjöcentrum. Enligt Paulrud fiskas det inte i Östersjön under lekperioden. Det bekräftats av att SLU Aquas provtagningar inte hittat lekfisk i sina prover av fångsterna.

Data från Havs- och Vattenmyndigheten visar däremot att 20 procent av fångsten (snitt mellan 2018-2020) tas upp när fisken leker mellan april och juni och 44 procent fiskas mellan januari och mars, vilket enligt Baltic Waters2030 är när fisken ansamlas för lek. Det är inte sant.

De som fiskar mellan april och juni är småskaliga trålare i Bottenhavet som fiskar till surströmmingsindustrin och lokalt baserade mindre trålare kring Östersjön. Under samma period (april-juni) fiskar de stora pelagiska trålarna i Nordsjön, framförallt fiskar de då tobis. De fiskar alltså inte på Östersjösill under lekperioden. Vi bör också notera att en stor del av (just nu majoriteten) av Östersjösillen såväl som Bottenhavssillen leker på hösten.

Januari till februari fiskar de flesta av de stora pelagiska trålarna i Östersjön men de fiskar längre ut till havs. Detta eftersom sillen i huvudsak befinner sig där och inte närmare kusten. Huvuddelen av det som de fångar är troligen höstlekande sill men säkra kan vi inte vara. Undersökningar av detta bör därför göras.

”Den totala biomassan i Östersjön är konstant”

När det gäller biomassan för fisk i Östersjön hävdar BalticWaters2030 att den minskat. Det har den gjort om vi låter bli att räka med spiggen. Räknas också spiggen in har biomassan för fiske i Östersjön ökat. Alltså ljuger BalticWaters2030 på denna punkt.

Den totala biomassan av sill i Östersjön har dock minskat. I Bottenhavet finns däremot ingen minskning och beståndsuppskattningarna har under många år underskattat beståndets storlek.

 

När det gäller skarpsill är troligen beståndsbedömningarna felaktiga för det har fiskats mer än vad som anses hållbart i många år utan att biomassan minskat. Det tyder på att beståndets storlek är kraftigt underskattat.

”Industrifiske är en hållbar användning av resursen”

I dag går över 90 procent av de svenska fångsterna av sill enligt BalticWaters2030 till foder åt exempelvis minkfarmar och laxodlingar. Det är ett felaktigt påstående. Huvuddelen av den östersjösill och bottenhavssill som fiskas går till fiskmjöl och fiskolja. Den sill som fångas på andra håll går till 90% till konsumtion. Fiskoljan och fiskmjölet används till foder till lax i laxodlingar som vi människor sedan konsumerar. Bara en liten del av sillen som fångas går till minkfoder.

Det är en hållbar användning av resursen då sill/strömming från Östersjön och Bottenhavet innehåller miljögifter och därför bara bör ätas i begränsad omfattning av människor. Vid tillverkning av fiskmjöl och fiskolja tas miljögifterna bort så laxen är fri från miljögifter och bättre mat än fet vild fisk från Östersjön.

 

Gilla Anders Svensson på Patreon!