Kolja – torskfisk där kvoten inte utnyttjas

Kolja (Melanogrammus aeglefinus) är en torskfisk som lever längs Europas kuster, från Biscayabukten i söder upp längs skandinaviska halvöns nordsjökuster hela vägen norr om denna halvö till Kolahalvön, samt upp till Spetsbergen; vidare i Barents hav till Novaja Zemlja. Den förekommer dessutom i vattnen runt Island, och om än sparsamt i vattnen söder om Grönland. Slutligen återfinns kolja i nordvästra Atlanten längs Amerikas kuster från Labrador ner till Cape May i sydöstra New Jersey. På danska kallas kolja för kuller, på norska hyse och engelska haddock.

Kolja. Bild: Wilhelm von Wright. Public domain

Det är en storväxt fisk med överbett, minimal skäggtöm och en stor mörk fläck ovanför vardera bröstfenan Totallängden kan vara upp till 112 cm, dock vanligen cirka 50 cm i bestånd som inte utsätts för högt fisketryck. Kolja är en marin stimfisk som uppehåller sig kustnära i det fria vattnet ned till 300 meters djup (vanligen inom intervallet 10–200 m) men regelbundet uppsöker bottnen för att söka föda. Kolja är specialiserad på att äta bottenlevande ryggradslösa djur såsom kräftdjur, maskar, blötdjur och tagghudingar men den äter också fiskar och fiskägg.

Leker under perioden januari–juni (vanligen mars–april), och den vandrar till djupbassänger med hög salthalt för att leka. Ägg och larver är pelagiska. En större hona kan lägga upp till tre miljoner ägg, som kläcks efter 8–20 dygn beroende på temperaturen. Äggen läggs i flera omgångar under en period av några veckor. Kolja växer normalt snabbt; 10 cm om året upp till fem års ålder, därefter något långsammare.

Fisket

Kolja var en gång i tiden en viktig kommersiell art i Sverige. Sedan 1920-talet har landningarna minskat med över 95 %, samtidigt som fångsterna under de senaste 15 åren har legat relativt stabilt på en låg nivå. Arten utsattes för ett kraftigt överfiske redan under tidigt 1900-tal. Då fiskades kolja främst med backor (långrev). Överfisket vilket ledde till att beståndet stadigt minskade under hela 1900-talet fram till 1970-talet. På den tiden fanns i praktiken ingen som helst fiskeriförvaltning och bara små fiskebåtar. Sen 1970-talet har fisket i svenska vatten varit mycket begränsat. Något överfiske i svenska vatten eller inom svenskt fiske existerar inte och idag fångas kolja huvudsakligen i bottentrål vid annat trålfiske, exempelvis räktrålning.

Mycket tyder på att beståndet av kolja, precis som torsken har varit uppdelad på många lokala lekpopulationer längs västkusten. Kunskapen om de historiska lekplatserna är dålig och endast någon enstaka plats där lek fortfarande förekommer är känd.  På grund av det historiska överfisket är bestånden av kolja idag så små att arten betraktas som sårbar i svenska vatten.

Idag präglas det svenska fisket av kolja av att kvoten inte fiskas upp. Endast 46% av kvoten i Skagerak och Kattegatt landades år 2021 liksom bara cirka 16% av kvoten i Nordsjön landades. En stor del av underfisket kan förklaras av förvaltningssystemet som innebär att Havs- och vattenmyndigheten inte tillåter inhyrning/inlåning av kvot i den utsträckning om behövs för att kvoten ska kunna fiskas upp. På det sättet motverkar myndigheten en ökad självförsörjningsgrad när det gäller livsmedel. Kolja fiskas i stor utsträckning i Norge och Storbritannien och även i Danmark i viss mån.

Läs mer:
Gilla Anders Svensson på Patreon!