Chilensk sill och patagonisk skarpsill

Runt kusten i Sydamerika fångas bland annat chilensk sill (Strangomera bentincki ) och patagonisk skarpsill (Sprattus fuegensis) i ett omfattande kommersiellt fiske. Detta fiske förekommer sida vid sida med fisket av stillahavssardin och anchoveta i Chile.

Chilensk sill

Chilensk sill (Strangomera bentincki ) är en stimfisk som förekommer längs den centrala chilenska kusten. Främst mellan Valparaiso och Talcahuano. Lever nära kusten på djup mellan 0 och 70 meter. Leker mellan juli och november. Äter i huvudsak plankton. Tidigare har den betraktats som en del av sillsläktet (Clupea).

Fiskas i huvudsak för tillverkning av fiskmjöl (cirka 80% av landningarna) men även för konsumtion. Fisket på arten började i större omfattning på 1990-talet med fångster på över 700 000 ton vissa år kring år 2000 och år 2010. Idag fångas omkring 300 000 ton per per. Den enda fiskenationen är Chile. Fiskas främst i ett småskaligt fiske med snörpvad och flyttrål. Fångas ofta ihop med patagonisk skarpsill och anchoveta.

Patagonisk skarpsill

Patagonisk skarpsill (Sprattus fuegensis) eller falklandsskarpsill är en stimfisk som finns i sydvästra Atlanten ner längs med Patagoniens kust, runt Eldslandet och upp längs med Chile kust. Bestånden varierar mycket år från år. Kan bli 18 cm lång och lever på grund vatten från 10 meter och neråt. Tidigare har den ofta betraktats som tillhörande sillsläktet (Clupea) och kallas också för falklandssill.

Då den patagoniska skarpsillen och andra skarpsillar från södra halvklotet är närmare besläktade med chilensk sill och uruguayskarpsill (Ramnogaster melanostoma) än med europeisk skarpsill så ska de troligen inte tillhöra samma släkte.

Fiskas i huvudsak för tillverkning av fiskmjöl men även för konsumtion. Fisket på arten började i större omfattning på 1990-talet. I Chile är fisket främst ett småskaligt fiske med snörpvad eller flyttrål.  Patagonisk skarpsill fångas ofta ihop med chilensk sill och anchoveta. Cirka 99% av de chilenska landningarna går till fiskmjölsfabrikerna. De chilenska fångsterna är omkring 10 000 ton per år. Kanske fiskas lika mycket i Argentina och Falklandsöarna.

Andra skarpsillsarter

Kring Nya Zeeland finns två skarpsillsarter som är nära släkt med den patagoniska skarpsillen, nyzeeländsk skarpsill (Sprattus muelleri) och nyzeeländsk blåryggad skarpsill (Sprattus antipodum). De båda arterna är mindre än den patagoniska skarpsillen med en möjlig maxlängd på 13 respektive 12 cm. Dessutom finns australisk skarpsill (Sprattus novaehollandiae) som lever söder om Australien och blir upp till 14 cm lång. Ingen av dessa arter är föremål för något kommersiellt fiske.

I Rio de la Plata och mynningarna av floderna Parana och Uruguay lever Uruguayskarpsillen (Ramnogaster melanostoma). Det är en i huvudsak sötvattenslevande fisk. Den kan bli upp till 10 cm lång och är inte en fiskart som är utsatt för ett kommersiellt fiske. I samma område finns även Rio Plata-skarpsill (Platanichthys platana). Inte heller den är föremål för kommersiellt fiske.

Läs mer:

• Anchoveta – världens mest fiskade fiskart
• Stillahavssardin och kalifornisk ansjovis
• Japansk ansjovis
• Europeisk ansjovis
• Europeisk sardin
• Skarpsill, brisling eller vassbuk