Europeisk ansjovis

Ansjovis eller europeisk ansjovis (Engraulis encrasicolus) är en art i familjen ansjovisfiskar (Engraulidae) som är en del av sillfiskarna. Ansjovisen förekommer längs östra Atlantkusten, från södra Norge till Sydafrika, samt i Medelhavet, Svarta havet och Azovska sjön.

Det är en pelagisk stimfisk som vanligen uppehåller sig i ytvattnet under sommaren, medan den lever på ned till 100–150 (i extremfall 400) meters djup under vintern. Den kan tolerera salthalter mellan 5 och 41 ‰, vilket innebär att den tidvis kan utnyttja laguner, estuariemiljöer och flodmynningar som livsmiljö.

Födan utgörs huvudsakligen av planktiska kräftdjur och fiskägg samt larver av fiskar, blötdjur och rankfotingar (havstulpaner). Ansjovis blir könsmogen och leker redan i slutet av första levnadsåret. I europeiska vatten leker den mellan april och november. Den är kortlivad och leker bara två gånger. Livslängden är normalt 2 år, i vissa bestånd upp till 4 år.

Totallängden kan vara upp till 20 cm, vanligen 12–15 cm. Kroppen är långsträckt och oval i tvärsnitt. Buken är rundad utan spetsiga kölfjäll. Nosen är markant framskjutande och överkäken når långt bakom ögat.

Europeisk ansjovis. Gervais et Boulart, 1877. Public domain.

Ett flertal underarter har urskiljts. Medelhavets ansjovis är mer genetiskt variabel än de flesta marina, pelagiska fiskar – kanske som en följd av levnadssättet och den korta generationstiden.

Nordsjön

Ansjovis i Nordsjön leker under sommaren längs med kusten i Waddenzee/Vadehavet och det varmare havet har gjort lekområdet större, lekperioden längre och leken framgångsrikare. Den rör sig norrut mot Skagerak och norra Nordsjön under sommaren och hösten sprider de sig men finns främst i södra Nordsjön i samma områden som skarpsill i början av hösten. Vi denna tid är de ganska små (i huvudsak under 10 cm).

Under vintern påträffas de i alla grunda områden i Nordsjön samt i Skagerak och Kattegatt och är fullvuxna (10-15 cm). De påträffas då i stor utsträckning på Dogger bank och längs den skotska och brittiska kusten men även norr om Jylland i Skagerak och i stora mängder i Kattegatt. Skarpsill uppehåller sig i södra Nordsjön under hela året.

Svarta havet

I Svarta havet kan ansjovis kan bli cirka 12–15 cm. På sommaren vandrar de norrut till det varma grunda vattnet i Azovska havet för att föda och leka. De återvänder till djupt vatten inför vintern genom att migrera genom Kertjsundet. Under migrationen rör sig fisken i stora stim.

Fisket

Fiskas i hela sitt utbredningsområde med totala fångster på omkring 500 000 ton. Huvuddelen av fisket sker i Medelhavet. Fisket sker med snörpvad, lamparanät, landvad och flyttrål. Huvuddelen av fångsten går till konsumtion men en del går också till tillverkning av fiskolja och fiskmjöl samt för användning till bete i burar och för krokredskap. På 1980-talet var fisket något större med fångster på omkring 700 000 ton. Medelhavet och Svart havet står för cirka 80% av fångsterna och Turkiet står för 75% av de fångsterna.

I Västafrika utanför Marocko och Mauretanien men även utanför Senegal fångas mellan 20 000 och 50 000 ton per år, i Biscayabukten cirka 30 000 ton per år, längs iberiska halvöns västkust cirka 25 000 ton, i Adriatiska havet mellan 25 000 och 30 000 ton och längs med Spaniens medelhavskust 15 000 till 20 000 ton per år. De största fångsterna tas dock av Turkiet i Egeiska havet, östra Medelhavet och södra Svarta havet.

Ansjovis säljs färsk, torkad, rökt, saltad, i olja, frusen, konserverad, inlagd och friterad med mera.

Fisken ansjovis ska inte förväxlas med den ansjovis som vi äter i Sverige som är inlagd skarpsill och inte alls ansjovis.

Läs mer:
Läs också:

 

 

Gilla Njord på Patreon!