En stor svensk pelagisk fiskebåt kan ha nyttjanderätter (kvoter) på omkring 15 000 ton fisk per år. Ett företag som äger två större båtar som Torönland HB (eller Astrid Pelagic tidigare) kan ha det dubbla. En stor pelagisk fiskebåt i Danmark har kanske kvoter på mellan 40 000 ton och 60 000 ton per år och en fiskebåt i västsahariska vatten kanske kring 30 000 ton per år. En stor färöisk båt kanske drar upp 30 000 ton fisk per år (Färöarna har inte individuella överförbara kvoter).
De danska fiskarna brukar kallas kvotbaroner men de äger oftast bara en båt. SÅ internationellt set är de inte mycket till kvotbaroner. På Färöarna är det vanligt att ett företag äger flera båtar och alltså kan fånga uppemot 100 000 till 150 000 ton per år om de äger 4 båtar. Samma sak är det i Norge och på Island, ett fiskeriföretag kan äga flera båtar och därmed inneha mycket stora kvoter. På Island har större fiskeriföretag som HB Grandi och Samherji kanske kvoter på omkring 150 000 till 180 000 ton per år, oftast fördelat på ett stort antal båtar.
Norska Havfisk innehar exempelvis kvoter på torsk och kolja som 2012 motsvarade nästan 100 000 ton fördelat på en lång rad båtar. andra företag kontrollerade kvoter (nyttjanderätter) på mellan 7 000 ton och 50 000 ton. Företag med större kvoter fördelade dem på flera båtar. I det pelagiska fisket är situationen ungefär densamma.
De flesta länder har en gräns för hur stor andel av kvoterna en enskild båt, fartygsinnehavare eller fiskeriföretag får ha. I Danmark får en enskild båt inneha max 10% av en viss kvot. I Sverige får en fartygstillståndsinnehavare inneha max 10% av en viss kvot. På Island får ett fiskeriföretag inneha max 12% av de sammanlagda kvoterna och mellan 12 och 35% av av en enskild art, beroende på vilken fiskart det handlar om. Detta system kan kringgås genom att ett företag äger fiskebåtar i många länder.
Några europeiska företag som äger fiskebåtar i många länder är isländska Samherji, de nederländska storföretagen Parlevliet & van der Plas, Cornelis Vrolijk/Jaczon och Willem van der Zwan liksom en del spanska och portugisiska företag. Parlevliet & van der Plas beräknas inneha rättigheter till uppemot 350 000 ton fisk i länder som Norge, Tyskland, Nederländerna, Storbritannien, Spanien och Mauretanien m.fl.
Tillslut finns de ryska företagen, exempelvis kontrollerar Karat Group (som delägs av svenske Magnus Roth) med sina olika företag, där det största är Murmansk Trawl Fleet som innehar rättigheter till omkring 300 000 ton fisk i Nordatlanten och Stilla Havet. Till detta kommer kvoträttigheter i Västafrika på något eller några 100 000 ton.
I jämförelse med de norska, isländska,nederländska, spanska och ryska fiskeriföretagen framstår de så kallade kvotbaronerna i Danmark som småfiskare. Svenska fiskeriföretagare framstår för sin del som dvärgar.
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Individuella överförbara kvoter, Kvotbaroner, Parlevliet & vand der Plas, Samherji, Havfisk ASA, HB Grandi, Kvoter, ITQ, Nyttjanderätter, Karat Group, Danmark, Sverige, Norge, Island, Färöarna, Nederländerna, Ryssland, Samhälle, Fiske
Upptäck mer från Svenssons Nyheter - Njord
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.