Namninsamling mot strömmingsfiske med totalt felaktiga uppgifter

Enligt all forskning så är sillbestånden i Östersjön och Bottenhavet inte hotade på något sätt. Beståndsstatusen är enligt Internationella Havsforskningsrådet (ICES) god och fisket är långsiktigt hållbart. Att en länsfiskekonsulent i Stockholm tycker nåt annat förändrar ingenting. Hans uppfattning är inget annat än tyckanden och det samma gäller kustfiskarna i Stockholms skärgård. Forskningen visar tydligt att det har fel.

Redan för 20 år sen hävdade samma människor som idag hävdar att det är problem med sillbestånden i Östersjön att sillen (strömmingen) i Östersjön var slut, totalt utfiskad. De hade uppenbarligen helt fel och har nog precis lika fel idag.

I en rejält felaktig artikel i tidningen Mitti påstods att industrifiske (fiske till fiskmjölsfabriker) drog upp 175 gånger med sill i Stockholms skärgård. Problemet med påståendet är att det inte ens är en gnutta sant. Sanningen är att industrifisket drog upp 370 gånger mer i ICES-område 29 vilket sträcker sig från Finlands och Estland kuster till norra delen av Stockholms skärgård och omfattar nästan allt vatten mellan Åland i norr och Gotland i söder. Huvuddelen av industrifisket av sill sker nordost och norr om Gotland. Enbart GG 229 Clipperton skulle ha fiskat 175 gånger mer i Stockholms skärgård än alla kustfiskare.

För det första, GG 229 Clipperton och andra pelagiska trålare fiskar inte ens i Stockholms skärgård. Det är nämligen förbjudet. SÅ redan där faller påståendet helt.

Från hela östra Östersjön där ICES område 29 ingår så landade GG 229 Clipperton 3 644 ton år 2019. 5 båtar landade mer än så i samma område. Om allt detta vore fångat i område 29 skulle innebära att kustfisket landade 20 ton i ICES-område 29.

Bara en enda kustfiskebåt, NG 6 Mia, fångade 424 ton år 2019, detta i både område 27 (där södra delen av Stockholms skärgård ingår) och i område 29 (där norra delen av Stockholms skärgård ingår). NG 35 Ellis fångade 126 ton och SM 59 Lea 13 ton.

Hela den landade fångsten från område 29 under januari till april i år var enligt tidningen Mitti hela 3 160 ton och i så fall skulle landningarna från kustfisket vara cirka 8,5 ton i område 29 om industrifisket var 370 gånger större än kustfisket. Inte 4,4 ton som tidningen Mitti påstår. Inte nog med att de har fel om var fångsten fångats (industritrålarna har inte fångat den i Stockholms skärgård), journalisten Calle Godani kan uppenbarligen inte heller räkna.

Med tanke på att enbart garnbåten SM 59 Lea landade 13 ton år 2019 är tidningen Mitti faktiskt helt ute och cyklar när det gäller det mesta. Räknar vi också NG 135 Ellis och NG 6 Mia handlar det om att kustfisket landar omkring 550-600 ton på ett år. Visserligen både från område 27 och 29 men det visar ändå att tidningen Mitti såväl som den senaste namninsamlingens initiativtagare har totalt fel om det mesta.

GG 229 Clipperton fiskar inte i Stockholms skärgård. De påståenden och siffror som namninsamlingen Rädda strömmingen i Stockholms skärgård utgår ifrån är helt felaktiga och tycks inte ha med verkligheten att göra. Deras krav på 12 sjömils trålfiskegräns istället 4 sjömil är dessutom urbota korkat.

Notera att NG 6 Mia och NG 35 Ellis är små trålare men de fiskar på kustkvoten. De liksom andra mindre trålare skulle drabbas hårt av en utflyttning av trålfiskegränsen medan de stora industritrålarna inte skulle påverkas mer än marginellt. De kan bara flytta fisket något. Dessutom skulle utländska trålare med finsk, estnisk eller dansk flagg obehindrat kunna fiska innanför den nya trålfiskegränsen. Ett svenskt beslut skulle nämligen inte gälla dem. En utflyttad trålfiskegräns slår mot kustnära fiske och inget annat.

Läs också:

Advertisements