HKPO far med osanning om överförbara fiskerättigheter

I ett inlägg på hemsidan för Havs- och kustfiskarnas PO (HKPO) påstås att individuella överförbara fiskerättigheter (TFC eller ITQ) nödvändigtvis måste inför att det småskaliga kustnära fisket försvinner. Påståendet är inte sant. Det kan finnas en sådan risk, men det beror i så fall på att systemet utformas på ett felaktigt sätt.

I Sverige har TFC införts i det pelagiska fisket (sill, skarpsill, makrill, tobis etc). När det gjordes avsattes en kvot speciellt för det kustnära fisket och en större kvot för det storskaliga uthavsfisket. Detta har lett till att den antalet fiskebåtar som deltar i uthavsfisket minskat till till hälften. En nödvändig utveckling då överkapaciteten var stor innan införandet av TFC. En överkapacitet som medförde olagliga metoder och dåliga lönsamhet. Med införandet av TFC har lönsamheten återskapats och de illagal metoderna försvunnit.

Kustkvoten innebar samtidigt att det småskaliga kustnära fisket inte påverkades alls genom införandet av TFC. Cirka 300 båtar deltog i detta fiske innan TFC infördes och det finns fortfarande 300 båtar som deltar i detta fiske. Bland dem finns också det som kallas mindre aktiva fiskebåtar, båtar som alltså ägs och drivs av deltidsfiskare av olika slag. Fiskare som inte har fisket som enda arbete eller ens som huvudsysselsättning. Dessa fiskare bidrar med liv till kustsamhällena men kan förstås inte utgöra en grund för levande kustsamhällen. Där har HKPO helt rätt.

Mycket riktigt har det, som HKPO också hävdar, framförallt funnits ett lönsamhetsproblem i det mellanstora fisket i Sverige. Dvs bland större torsktrålare, räktrålare och kräfttrålare. Delvis är detta dock en synvilla. Några av de mets lönsamma båtarna i detta segment är precis under de längdgränser som Havs- och Vattenmyndigheten satte upp för sin undersökning när det gäller större fiskebåtar i dessa segment.

Vad HKPO samtidigt glömmer att påpeka är att den viktiga slutsatsen i myndighetens rapport om överetablering i det svenska fisket är att det finns överetablering och att antalet fiskebåtar måste minskas för att anpassas till de fiskemöjligheter som finns. Det betyder färre båtar och minskningen måste med all sannolikhet ske i alla storleksklasser. Det enda kända och effektiva sätt att minska överkapacitet inom fisket för att kunna bevara fisken i havet är att införa TFC. Med rätt utformning är ett sådant system mycket väl lämpat att både bevara det småskaliga kustnära fisket och se till att en anpassning av fiskerikapaciteten till fiskemöjligheterna sker.

Detta visar både svenska (från det pelagiska fisket) och danska erfarenheter:

Ordningen så dagens lys på et tidspunkt, hvor dansk fiskeri var tvunget i knæ rent økonomisk – bl.a. fordi kvoterne for torsk, rødspætter og tunge i første halvdel af nullerne blev reduceret med imellem 35 % og 75 %. Derfor var en reduktion af flåden helt afgørende for at sikre rentabilitet i fiskeriet.

Der var både dengang og er også i dag enighed om, at FKA-ordningen har virket efter hensigten. Den sikrer, at antallet af fartøjer er tilpasset til de tilgængelige kvoter, og at fiskerne bedre kan planlægge deres fiskeri.

Alligevel er systemet kommet under beskydning i de senere uger – også her i debatspalterne. FKA-ordningen får skylden for, at den tvinger fiskere ud af erhvervet, og at det er ødelæggende for blandt andet det kystnære fiskeri.

Her er jeg nødt til at korrigere kritikerne: Det er ikke alene de kystnære fartøjer, der er blevet færre af – det gælder faktisk over hele linjen – ikke mindst er der mange trawlere, der er forsvundet ud af fiskeriet. Det er hele spektret af fartøjer, der er blevet påvirket af udviklingen.

Derudover er jeg ikke enig i, at FKA-systemet alene er årsag til, at fiskerne forlader erhvervet. Det er der helt andre årsager til.

Den som uttalar sig är Svend-Erik Andersen, ordförande i Danmarks Fiskeriforening PO (DFPO) och han har stöd av den danska statistiken. Det kustnära fisket har inte påverkats negativt av individuella överförbara fiskerättigheter i Danmark. Den stora minskningen av antalet båtar har skett i mellansegmentet. Bland medelstora fiskebåtar.  Men det är faktiskt inte riktigt vad som hänt i Sverige.

Av de 30-talet pelagiska fiskebåtar som försvunnit från svenskt pelagiskt fiske genom införandet av TFC hörde kanske hälften till de stora båtarna. Exempel på sådana är Ganthi (Norge), Ganthi 8 (Västsahara), Midsjö (Västsahara), Themis (Västsahara), Sunnanö-Themis (danskflaggad), Nimber (danskflaggad), Nordic (Norge), Kristin (tyskflaggad), Victoria (tyskflaggad), Danö (finskflaggad), Roxen (finskflaggad, tillsammans med Danö ersatt av en annan båt, Ahlma), Glittvåg (slutat fiska), Sette Marie (fiskar i Östersjön på Östersjökvoten/kustkvoten), Bohuslän (Västsahara) och Astrid Marie (har blivit Sunnanland och ersatt en båt som sålts till Västsahara)

Kvar bland de medelstora eller små pelagiska fiskbåtarna som fiskar på TFC-fiskerättigheter finns idag bland annat Ceylon, Courage, Laguna, Nimrod, Vingasand, Svanen, Rossö, Vingaskär, Rossö, Rön, Vestland, Falken och några till. Dvs hälften av de kvarvarande ”stora” pelagiska fiskebåtarna är rätt små. Det finns också några mycket små båtar med mycket små fiskerättigheter. Dess båtar bidrar till att de samhällen som de utgår ifrån är levande kustsamhällen. Flera av dem hör hemma i hamnar där det också finns stora pelagiska fiskebåtar såsom Fiskebäck och Rörö medan andra är rena Östersjöbåtar,

Men genom att antalet fiskbåtar minskat har förstås också antalet pelagiska båtar i många fiskelägen också minskat eller helt försvunnit. Huvuddelen av den utvecklingen skedde dock innan överförbara fiskerättigheter (TFC) infördes i det pelagiska fisket. Den stora minskningen av antalet fiskebåtar efter att TFC införts har skett i Fiskebäck och Donsö. Fiskebäck hade innan dess huvuddelen av det pelagiska fisket. Det enda fiskeläge som förlorat alla större och medelstora pelagiska fiskebåtar är Träslövsläge i Halland. De lite större fiskebåtarna där har istället satsat på torskfiske. Ett val som visat sig ha varit ett dåligt val på grund av dålig lönsamhet i detta fiske då kvaliteten på torsken i Östersjön har varit dålig vilket lett till låga priser. I Västerhavet har det i praktiken inte funnits något torskfiske alls då svenska fiskare inte har några kvoter att tala om.

Fiskarna i Träslövsläge har med andra ord varit förlorare, inte på grund av TFC, utan på grund av egna val som visat sig vara dåliga. De har inte heller som en fiskarfamilj i Fiskebäck, Bryngeld, som också lämnade det pelagiska fisket i Sverige, överlevt genom att fiska på Östersjökvoten och i Finland när torskfisket medfört en så dålig ekonomis utdelning. Fiskarn i Träslövsläge bet sig själva i svansen och vågade eller ville inte ta de risker som hade behövts för att komma tillbaks i det pelagiska fisket. Detta har självklart också drabbat infrastrukturen i Träslövsläge och det är vad HKPO hänvisar till i sitt inlägg.

Samtidigt är det noterbart att ett av Sveriges största fiskelägen ligger långt ute i havet och saknar nästan all form av infrastruktur överhuvudtaget. Det handlar om Rörö där fisket överlevt så att ön idag sannolikt är det enda samhälle i Sverige som är helt beroende av fiske. Infrastruktur är uppenbarligen inte allt. Det krävs också att fiskare vågar satsa och att de väljer rätt när problem uppstår. Det går inte att, som HKPO delvis gör, skylla sina egna tillkortakommanden på myndigheter, andra fiskare eller på fiskeriförvaltningssystem.

I Göteborgsområdet har dessutom en del tidigare pelagiska fiskare satsat på att skaffa fiskebåtar i Danmark. De har alltså lämnat det svenska fisket och börjat fiska med danskflaggade fiskebåtar, både i pelagiskt fiske och räkfiske. En del mindre båtar i göteborgsområdet och mellersta Bohuslän som tidigare fanns i systemet med överförbara pelagiska fiskerättigheter har istället börjat fiska på kustkvoten.

Med TFC (ITQ) i det demersala fisket i Sverige skulle utvecklingen sannolikt bli ungefär densamma som i det pelagiska fisket, dock troligen med en något mindre minskning av antalet fiskebåtar. Det skulle också ge mindre fiskare en möjlighet att komma runt sådana uppenbara felaktigheter som HKPO pekar på såsom den svenska kvoten på 3 ton tunga. I Danmark finns tillräckliga kvoter på tunga, där finns ett system med överförbara fiskerättigheter.

Svenska fiskare kan redan idag byta till sig danska fiskerättigheter i utbyte mot svenska kvoter om de vill. Om de inte klarar att gör detta enskilt kan de troligen genom sin PO gör det. Eller så kan de bilda ett kooperativ för det ändamålet. De kan också skaffa sig en dansk båt och köpa danska fiskerättigheter som de sedan byter med svenska båtar eller lånar ut till svenska båtar. Enskilda fiskare kan också helt enkelt flytta sin båt till Danmark men fortsätta fiska från Bua eller Träslövsläge. Vågar de inte ta risken att göra något av detta på eget bevåg kan de bilda kooperativ för ändamålet. En metod som redan prövats i Danmark av Thorupstrands Kystfiskerlaug med hyfsat framgångsrikt resultat. På det sättet skulle svenska fiskare kunna komma över större fiskerättigheter för tunga. Det är upp till yrkesfiskarna själva om de ska lyckas. De kan inte begära att vi andra ska ta det ansvar de själva borde ta.

I motsats till vad HKPO tror och hävdar skulle förmodligen överförbara fiskerättigheter (TFC eller ITQ) i det demersala fisket gör det lättare för dem att lösa problemen med för små svenska kvoter. Dessutom skulle det innebära omfattande regelförenklingar och göra det lättare att planera fisket så att det blir lönsamt, hållbart och miljövänligt. Helt klart skulle det lösa problemen med överkapacitet och bristande lönsamhet. Dessutom medför en modernisering av fiskeflottan vilket skulle ge en bättre arbetsmiljö och miljövänligare fiske.

Läs också:

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , ,

 

Advertisements