Västkustfiskarnas problem med fiskemöjligheter

Publicerad denFörfattareAnders Svensson

Vid mitten av 1970-talet kollapsade sillbestånden i Nordsjön. 1977 förbjöds sillfiske i Nordsjön på grund av kollapsen för bestånden. Orsaken till kollapsen var överfiske i kombination med oljeprospektering med dynamit. 1975 beslutade EU (hette då EEC) att utvidga den ekonomiska zonen i likhet med Norge och Island.  Dessa två händelser ledde till att svenska yrkesfiskare utestängdes från sina traditionella sillfiskevatten förutom i Skagerak och Kattegatt.

Men fiskeflottan var byggd för fiske i Nordsjön och antalet fiskebåtar var anpassad till det. Den svenska västkustfiskeflottan var alldeles för stor för att bara fiska i Skagerak och Kattegatt. Det hela ledde till att fiskeflottan sökte sig till andra arter och fiskevatten. Torskfisket ökade och på 1980-talet försvann torsken från kusten i Bohuslän. Sannolikt i huvudsak som en följd av överfiske men även övergödning kan ha varit en bidragande orsak.

Östersjön

Många började också med sillfiske i stor skala i Östersjön. Inte bara svenskar utan också många andra nationer. Något som ledde till överfiske av sill i Östersjön i slutet av 1970-talet och kraftigt minskade bestånd. Samtidigt blev det allt mer torsk i Östersjön vilket gjorde att många istället började fiska torsk (vilket också tillsammans med övergödning kan ha varit orsaken till att sillbestånden minskade i storlek). I slutet av 1980-talet kollapsade torsken i Östersjön. Återigen som en följd av överfiske och övergödning.

1981 hade bestånden av sill i Nordsjön återhämtat sig och sillfisket återupptogs. Svenskarna var dock utestängda förutom en mindre kvot i norskt vatten som de lyckades tillskansa sig genom förhandlingar.

EU

1995 blev Sverige medlem i EU och fick tillgång till en del nya kvoter i Nordsjön. Men sillfisket i Östersjön förblev det viktiga fisket. Samtidigt hade skarpsillbestånden i Östersjön troligen växt till sig som en följd av de minskade sill- och torskbestånden och ett omfattande skarpsillfiske startade.

Svenskarna stod för huvuddelen av skarpsillsfisket då de sen länge var vana vid att fiske stora mängder skarpsill i Skagerak. Men ett problem var att bara en del av fångsterna redovisades. När Sverige blev en del av EU fick de därför mindre kvoter än vad som borde varit fallet. Kanske gällde det samma förhållanden för sillen. Resultatet blev att svenskarna fick för lite att fiska och att svartfiske fortsatte.

Överförbara fiskerättigheter

I början av 2000-talet var det uppenbart att det fanns för många båtar och de flesta sillfiskeföretag var olönsamma på pappret. Enda möjligheten att driva företagen vidare var att ägna sig åt olagligt fiske. Situationen blev allt mer ohållbar och många sillfiskare började kräva förändrad fiskeriförvaltning för att råda bot på situationen. 2009 infördes därför överförbara fiskerättigheter i det pelagiska svenska fisket (sill, makrill, skarpsill, tobis). Resultatet lät inte vänta på sig. Häften av sillfiskebåtarna försvann. De företag som blev kvar blev lönsamma och allt olagligt fiske försvann.

Andra länder

Samtidigt ledde utvecklingen till att svenska fiskeriföretag sökt sig till andra länder för att fiske. De skaffade sig fiskerättigheter i dessa länder. Dessa länder var främst Finland, Danmark, Tyskland, Marocko och Västsahara (som är ockuperat av Marocko).  Idag finns två svenska fiskeriföretag, ett pelagiskt och ett demersalt i Tyskland och ett som fiskar i Västsahara. Inget företag är längre aktivt i det finska fisket men i Danmark finns 11 svenskägda företag varav de flesta också har fiskeriverksamhet i Sverige.

Ett av de danska företagen är ett räkfiskeföretag men de andra är pelagiska fiskeriföretag. De pelagiska fiskeriföretagen har på sätt skaffat sig tillräckligt med fiskerättigheter för sin verksamhet. Huvuddelen av dessa fiskerättigheter finns i Nordsjön och Nordatlanten. Bara tre större svenska pelagiska fiskeriföretag saknar fiskerättigheter utanför Sverige.

Klimatförändringar

Men sedan började klimatförändringarna ta ut sin rätt. De har lett till att sillbeståndet i västra Östersjön som var basen för ett viktigt konsumtionsfiske i Östersjön, Öresund, Kattegatt och Skagerak kollapsade vilket lett till allt mindre kvoter för svenska fiskare. Både i västra Östersjön, Kattegatt och Skagerak. Det har till slut lett till att fisket av sill i Skagerak och Kattegatt i praktiken förbjudits. Detta trots att detta fiske sker både på nordsjösill och västlig östersjösill (rügensill). Då det inte går att skilja på de olika sillvarianterna är det risken för fångster av rügensill som gjort att EU beslutat att kvoterna som Sverige har i Kattegatt och Skagerak numera bara får fiskas i Nordsjön.

Brexit

Samtidigt har Storbritannien lämnat EU (Brexit) vilket kommer att få konsekvenser i form av minskade kvoter för svenska yrkesfiskare i Nordsjön och sämre tillgång till fiskemöjligheter i brittiska fiskevatten. Det gäller även danskflaggade och tyskflaggade fiskebåtar och svenskägda danska eller tyska fiskeriföretag. Konsekvensen är att de svenskägda fiskeriföretagen i Sverige, Danmark och Tyskland kan få för små kvoter för ett lönsam fiske.

Bristen på fiskemöjligheter

Bristen på fiskemöjligheter i svenska hemmavatten har alltid varit ett stort problem för yrkesfisket i Bohuslän och Göteborgsområdet. Det har lett till att de sökt sig långt bort för att fiske. Redan på 1800-talet fiskade de långt ute i Nordsjön och väster om Norge för att sen söka sig till Shetland och väster om de brittiska öarna vid 1900-talets mitt. I nordafrikanska och västafrikanska fiskevatten har svenska yrkesfiskare fiskat sen slutet på 1950-talet. Enstaka båtar sökte sig under 1900-talet ännu längre bort till Sydamerika, USA och Sydafrika.

Men idag krävs ofta att en båt är flaggad i ett visst land för att kunna fiska av det landets kvoter och i det landets fiskevatten. Det är därför som svenska yrkesfiskare under 2000-talet skaffat sig fiskebåtar och fiskerättigheter i andra länder. Denna utveckling kommer kanska att fortsätta som en konsekvens av brexit och det är troligen inte omöjligt att svenska yrkesfiskare skaffar sig båtar och fiskerättigheter i Storbritannien (Skottland och England främst), Färöarna, Island, Grönland och Norge. I flera av dessa länder krävs dock att de förblir minoritetsägare.

Läs mer:

Upptäck mer från Svenssons Nyheter - Njord

Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.