Makten över havet – Henrik Svedäng svarar med felaktigheter

Publicerad denFörfattareAnders Svensson

Jag skrev en filmrecension i tidningen Flamman där jag sågade TV-filmen Makten över havet för att den tog upp gamla uppgifter och felaktiga uppgifter. Det fick Henrik Svedäng att skriva ett svar som jag tidigare kommenterat i lite lösa ordalag på min mer politiska blogg och dessutom här. Jag har skickat detta inlägg till Flamman för mer än vecka sen men inte fått nåt svar och inte fått det publicerat (kanske är det för långt). Därför publicerar jag det här.

Den första delen av Henriks Svedängs svar handlar om överförbara fiskerättigheter (ITQ eller TFC) vilket Svedäng inte gillar. Men Svedäng glömmer bort att problemet i fisket historiskt sett varit överkapacitet. Överkapacitet leder till överfiske, olagligt fiske och dålig lönsamhet. Det leder till att fiskbestånd försvinner, brottslighet och dålig arbetsmiljö. Om det är Svedäng och jag troligen helt överens.

Att få bort överfiske

För att få bort överfiske kan två metoder användas. Statliga beslut som tvingar fram skrotning av fiskebåtar och som ställer de som blir av med sin försörjning på bar backe utan försörjning men med kvarvarande skulder för de lån de tagit för att underhålla sin fiskebåt.  Eller så kan vi använda marknadsmekanismer. Dvs låta de mer framgångsrika och duktiga yrkesfiskarna köpa upp de båtar och fiskemöjligheter som andra mer olönsamma företag vill sälja.

Båda metoderna leder till färre båtar, bättre förhållanden i havet, att olagligt fiske försvinner och att fisket minskar. Dessutom till färre men lönsammare företag och bättre arbetsmiljö. Men det ena leder till att yrkesfiskarna som inte längre kan fiska hamnar i en ekonomiskt utsatt position. Utan jobb och med skulder.

Det är sådan metoder som brukar användas i diktaturer och som Svedäng tydligen föredrar. Den andra metoden leder till att både de som lämnar fisket och de som blir kvar har sin ekonomiska framtid tryggad. Det är den metod jag föredrar.

Metoden används i hela världen på ett framgångsrikt sätt och har visat sig vara det överlägset bästa sättet att rädda olika fiskbestånd och minska fisket. Det finns ingen stor fiskerination och i stort sett inte heller några små som inte gjort på det sättet för att minska fisket. Och de som inte gjort på det sättet är framförallt afrikanska och asiatiska länder där det fortfarande förekommer ett omfattande överfiske. När det gäller ett land som Kina bidrar de dessutom till överfiske i hela världen.

Svedäng har ingen koll

Sen får förstås Henrik Svedäng också en massa om bakfoten. Henning Kjeldsen i Danmark sålde visserligen fiskerättigheter för 1,2 miljarder, men de köptes av flera företag. Inte bara av Astrid Fiske AB. Närmare bestämt minst 5 olika företag, tre svenskägda, ett dansktägt och ett företag som ägs av färingar. Måhända en detalj men det visar att Svedäng inte riktigt vet vad han pratar om.

Han påstår också att svenska yrkesfiskare äger fiskerättigheter i Tyskland vilket är felaktigt då Tyskland inte har köp- och säljbara fiskerättigheter. Däremot fiskar en svenskägd båt med tysk flagg och på tysk kvot.

Överförbara fiskerättigheter

Svedäng kallar fiskerättigheter för kvoter men det är bara rätten att fiska en viss mängd fisk som säljs och köps. Kvoterna som sådana är allmän egendom och rätten att fiska dem är en nyttjanderätt som kan säljas och köpas på samma sätt om rätten att bryta malmer och mineraler. Det handlar inte om äganderätt. Utan om nyttjanderätt. Det handlar inte om kapitalism eller nyliberalism.

Och det handlar inte om privatisering. Utan ett rimligt och vettigt sätt att lösa utnyttjandet av gemensamma resurser på ett demokratiskt sätt. Jag skulle gärna se samma system i skogen och inom jordbruket. Nyttjanderätt istället för äganderätt.

Det handlar om att det är omöjligt att ha en ordning där vem som helst alltid kan bedriva fiske på en gemensam resurs. Då skulle fisken försvinna mycket snabbt. Istället måste vi dela ut möjligheten att göra det till en mindre grupp och den bästa metoden att göra det är överförbara fiskerättigheter. Den metod som alla länder som fått bukt med överfiske använder sig av. Det är demokratiskt att göra på det viset.

Och eftersom fiskeriföretag i Sverige ägs av de som arbetar i dem så handlar det inte om kapitalister. Utan om företag som ägs av de anställda. Vilket är motsatsen till storkapital.

Inte heller marknadslösningar, i detta fall överförbara fiskerättigheter, är kapitalism. Det är bara ett sätt att få efterfrågan och utbud att på ett effektivt sätt matcha. Det kan användas oavsett vilka som äger ett företag. Det kan vara kapitalister, de anställda, staten eller en stiftelse. Ibland är helt enkelt marknadslösningar det bäst för att lösa vissa problem.

Makt

Sen överdriver Svedäng yrkesfiskarnas makt. Att påstå att färre än tusen personer uppsplittrade på minst 5 organisationer skulle vara en maktfaktor i Sverige är naturligtvis bara dumheter. Fiskeribranschen som helhet är obetydlig i Sverige och har ingen som helst politisk makt i det stora hela. Yrkesfiskarna har ingen makt att tala om. De kan inte stoppa vindkraftverk på deras fiskeplatser och de har inga möjligheter att stoppa marina skyddsområden där de inte kan fiska. De försöker naturligtvis men i allmänhet går det inte.

Havsmiljö

Efter detta skriver Svedäng om havsmiljön och fiskebestånden. Det är korrekt att det var överfiske som orsakade att bland annat torsken försvann i Skagerak och Kattegatt. Det skedde på 1980-talet i Skagerak och senare i Kattegatt. Då fanns inga kvoter (infördes i praktiken först  med EU-inträdet 1995), inga överförbara fiskerättigheter (finns ännu inte för torsk och annan bottenlevande fisk) och i princip inga sätt att begränsa fisket.

Dessutom hade den svenska fiskeflottan som traditionellt fiskat i Nordsjön blivit utslängd därifrån. Alla fiskebåtar som fanns på den tiden tvingades därför fiska i Skagerak, Kattegatt och Östersjön.

Det problem med överkapacitet som då uppstod resulterade i omfattande överfiske och till och med olagligt fiske. Det problemet löstes inte förrän 2009 när överförbara fiskerättigheter infördes. Men bara i det pelagiska fisket efter sill, makrill och skarpsill. I det demersala fisket av räka, kräfta, torsk, sej, kolja med mera finns problemen kvar.

Trålfiske och torsk

Vidare fantiserar Svedäng om Öresund. Trålfiske förbjöds inte i Öresund är 1932. Det har alltid varit förbjudet precis som det alltid varit förbjudet i fjordarna i Bohuslän. Att ett område har trålfiskeförbud innebär inte att fiskbestånden klarar sig. I Bohusläns fjordar finns ingen fisk trots att trålning aldrig varit tillåten där. Svedängs teori om Öresund är helt enkelt felaktig.

Torsken öster om Bornholm blev inte utfiskad på klassiskt vis som Svedäng påstår. Torskbestånden kollapsade på grund av flera saker. Varmare hav vilket ger mindre fiskar, att fisket var inriktad på stora fiskar vilket var vad Henrik Svedäng och hans kollegor rekommenderat och förordat, att torsken drabbades av parasiter som sprid av sälar med mer. Under många rå innan beståndet kollapsade fiskades det mindre än vad forskarna rekommenderade men ändå kollapsade beståndet. Det kan därmed knappast har vari fiskets fel.

Vetenskapliga råd

Och han upprepar ånyo sin felaktiga påståeden om ICES råd vad det gäller sillen i Östersjön. Låt mig citera ICES om Bottenhavet:

ICES advises that when the EU multiannual plan (MAP) for the Baltic Sea is applied, catches in 2024 that correspond to the F ranges in the plan are between 48 824 (corresponding to Flower × SSB 2024/MSY Btrigger ) tonnes and 63 049 tonnes (corresponding to FMSY × SSB2024/MSY B trigger ).

De föreslår alltså en kvot mellan 48 824 ton och 63 049 ton för 2024. Det är också vad politikerna beslutat om. Och så här skriver de om Östersjön:

ICES advises that when the EU multiannual plan (MAP) for the Baltic Sea is applied, catches in 2024 that correspond to the F ranges in the plan are between 41 706 (corresponding to FMSY lower × SSB2024 /MSY Btrigger ) and 52 549 * tonnes (corresponding to FMSY × SSB 2024/MSY Btrigger ). The current advice applies to all catches from the stock, including those taken in Subdivision 28.1.

Den vetenskapliga rekommendationen är en kvot på mellan 41 706 och 52 549 ton sill i Östersjön. I det intervallet återfinns också ministerrådet beslut om kvot.

Det är uppenbart att den som svamlar och hittar på i detta sammanhang är Henrik Svedäng själv.

Fel, okunskap och svammel

Svedängs felaktigheter fortsätter. Han påstår exempelvisa att en massa fiskare gick i konkurs på Åstol i samband med fiskestoppet i Nordsjön på 1970-talet. Det har vi alla trott men en undersökning som gjordes nyligen och som publicerats i boken Ståltrålare 2 visar att det inte är sant. Det har alltså varit en skröna utan täckning i verkligheten. Svedäng hänger helt enkelt inte med,

Det är för mig uppenbart att Henrik Svedäng är en forskare som det inte går att lita på. Han hittar på saker, har inte koll på fakta och tycks inte läsa vad det står i de vetenskapliga råden. För 20 år sen var han och hans kollegor övertygade om att sillen/strömmingen skulle skulle ta slut inom ett par år. Det finns lika mycket sill idag som då. De påstod också att spiggen och skarpsillen fiskats slut.

Idag finns det mer spigg än nånsin och stora mängder skarpsill. Nu säger Svedäng och den del andra forskare att det är det storskaliga fisket som orsakat spiggexplosionen. För 20 år sen hävdade de motsatsen. Att det orsakat spiggens försvinnande. Nu påstår en del forskare återigen att sillen kommer att ta slut. Men det är sannolikt lika fel som för 20 år sen. Svedäng har också medgett att hans och andra forskares råd om att bara fiska stora torskar förmodligen bidragit till torskkollapsen.

Svedängs trovärdighet är på grund av hans historia och hans många felaktigheter i svaret till mig mycket låg. Han verkar faktiskt inte alltid veta vad han snackar om. Trots att han ska vara forskare.

Anders Svensson

Läs mer:

 

 

 

 

Gilla Anders Svensson på Patreon!
Become a patron at Patreon!