Förfelat och okunnigt i GP om räkfiske

Räkfisket diskuteras utan och innan. De flesta som skriver i media har ingen som helst koll. De låter fiskares och myndigheters påstående stå helt för sig själva och utan att ifrågasätta dem. Då blir det som i förrgår. En 50 meters pelagisk trålare kallas räktrålare och förskjutet ballastvatten blir att båten tar in vatten. Journalisterna är i allmänhet okunniga, de läser inte på och rapporteringen blir därefter.

Större maskor ger inte färre råräkor

Så även i GP idag. Det blir helt tokigt i GP där en fiskare oemotsagd får säga att större maskor i räktrålen har inneburit lägre fångster av råräka och därmed mindre olagliga utkast. Påståendet är inte sant. Det finns forskningsrapporter som är mycket tydliga. Större maskor innebär ingen som helst skillnad när det gäller fördelningen råräkor (säljs till fabrik för skalning och beredning) och kokräkor (säljs färska och kokta). Även med större maskor handlar det om att en båt fångar 70% råräkor och 30% kokräkor.

Svenska båtar landar dock 30% räkor och 70% kokräkor. Skillnaden utgörs av olagliga utkast. Olagliga utkast som är välkända och som myndigheter utgår från att de förekommer och delvis räknar av på kvoten. Förfarandet har alltid varit likadant, men 2009 förbjöds denna typ av utkast som kallas uppgradering (High-grading). När räkfiskaren Janne Jansson uttalar sig i GP om att stora maskor inneburit skillnad har han bevisligen fel vad det gäller de olagliga utkasten. När det gäller utkasten av de allra minsta räkorna (lusen) så minskar det, men det ändrar inte det faktum att svenska räkfiskare uppgraderar. Det är inte lusen som är problemet, den kastar alla räkfiskare ut, utan utkasten av råräkorna.

Ökad kontroll och byråkrati är ingen lösning

I samma GP intervjuas Åsa Romson. Hon föreslår kameror ombord efter att ha pressat i en intervju. Det är ett förslag som inte ens finns på kartan i branschen. Det är ett mycket stort ingrepp i den personliga integriteten och ingen fiskare kommer frivilligt att acceptera det. På en större båt är det sannolikt inga problem med kameror, men ensamfiskare och små båtar med två man ombord vill nog inte ha det. Jag ser Åsa Romsons uttalande som ett tecken på att hon faktiskt inte har tillräcklig kunskap om fisket som bransch.

Problemet i räkfisket är att det finns en överkapacitet. För många båtar helt enkelt. Detta kan inte lösas genom tekniks utveckling som större maskor eller storlekssorterande rist. Det sistnämnda innebär en viss minskning av mängdsen råräkor, men det påverkar bara  fördelningen marginellt och löser inte överkapacitetsproblemet. Det finns idag 60 svenska båtar med räkfisketillstånd medan det i Danmark finns 7-8 båtar som har rättigheter att fiska räka på en dubbelt så stor kvot som den  svenska. Det är uppenbart att det inte står rätt till i det svenska räkfisket.

Det finns bara en känd metod som fungerar bra när det gäller att få bort överkapacitet i fisket. Överförbara fiskerättigheter. Rätt genomfört innebär det en minskning av fiskeflottan till en storlek som är rimlig i förhållande till resursen som fiskas och dessutom skyddas det smsåakliga fisket. Det har införandet av överförbara fiskerättigheter i det pelagiska fisket visat.

Janne Jansson menar vidare att alla räkfiskare och hela räkfiskebranschen anser att myndigheterna är ute efter att döda räkfisket. Det är inte heller ett sant påstående. En majoritet av de som lever på räkfiske vill ha överförbara fiskerättigheter och många räkfiskare arbetar ihop med myndigheter och andra för att utveckla selektiva redskap. Det finns alltså dels ett samarbete mellan räkfiskare och myndigheter och en klar uppfattning bland svenska räkfiskare om hur problemen kan lösas.

En högljudd minoritet av räkfiskare i norra Bohuslän är dock de enda som kommer till tals i media på grund av media lever på konflikt och på grund av att medelklassen i storstäderna har en romantisk bild om hur fiske borde vara utan att bry sig om att även fisket måste utvecklas och moderniseras när världen förändras.

Överförbara fiskerättigheter är lösningen

Räkfisket behöver inga kameror ombord, ingen stenhård ökad kontroll och ingen ökad byråkrati om bara några enkla åtgärder vidtas

  1. Överförbara fiskerättigheter i räkfisket
  2. Undantag från systemet för överförbara fiskerättigheter för båtar under 12 meter och de med särskilda tillstånd att fiska i Gullmaren eller Kosterfjorden. Dessa kan få en särskild kustkvot på cirka 300 ton. Båtar under 12 meter (ett 20-tal) fiskar 70 ton, ingen av dem lever på räkfiske enbart. I Kosterfjorden fiskas omkring 200 ton räkor per år. Resterande räkkvot ingår i systemet med överförbara fiskerättigheter. För båtar som både har tillstånd att fiska i Kosterfjorden och fiskar i öppna havet ute på Skagerak kommer med andra ord att ingår i både systemen. Hänsyn till detta måste tas när reglerna och lagen skrivs.
  3. Utveckling av redskap med storlekssorterande rist. Om ett fungerande system för detta hittas så införs det i räkfisket.

Årsa Romson har helt enkelt totalt fel när hon säger att ökad kontroll och mer byråkrati är lösningen.Det är motsatsen som är lösningen. Mer ansvar för de enskilda fiskarna genom överförbara fiskerättigheter. På det sättet löstes överkapacitetsproblemen i det pelagiska fisket. På det sättet kan det också lösas i räkfisket.

Samtidigt ska vi veta att den storlekssorterande rist som det forskas på (tryggristen från Norge) idag endast använd av en enda fiskebåt i Norge. Det handlar om en båt som inte behöver gå med vinst då den ägs av en mångmiljardär som har den mer för skojs skull och för att han ska kunna  fortsätta kalla sig fiskare, Kjell-Inge Røkke. Røkke är en av Norges rikaste personer och en av Norges riktigt stora kapitalister. Røkkes räkfiske är en slags museiverksamhet så det är väl ungefär den typen av fiske sommargäster och storstadsbor vill se. Men sånt fiske kan ingen leva på.

Läs också:

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , ,

Advertisements