Fishecos Jan Olsson ägnar sig åt förvanskning av fakta

Jan Olsson är redaktör för nättidningen Fisheco. Han är en man som har svårt att hålla sig till sanningen och han sprider ständigt falsk och vilseledande information om fiske, fiskindustri, fiskarter, havsmiljö, fiskodling och mycket annat. Nu senast i ett blogginlägg på Fishecos tidningsblogg. Inlägget är så proppfullt med felaktigheter att det är svårt att veta vad jag ska börja. Men jag skja börja med Internationella Havsforskningsrådet (ICES).

ICES är ett forskningsorgan som uppskattar och beräknar beståndsstatus för mängder med fiskarter i främst nord- och västeuropeiska vatten. En mängd forskare bidrar till organisationens förslag. För ICES är också den organisation som föreslår vad som är ett maximalt hållbart uttag i fisket. Majoriteten av forskare står bakom ICES beslut och deras uppskattningar och förslag som stöds av majoriteten av alla forskare. Att det finns forskare, debattörer, miljöaktivister, yrkesfiskare, journalister, sportfiskare med flera som inte delar ICES uppfattningar är självklart. Samtidigt är det lika självklart att det ICES presenterar är den dominerande uppfattningen i forskarvärlden. Alla andra, inklusive jag själv som är kritisk mot deras råd för skarpsillen i Östersjön, företräder minoritetsuppfattningar.

De rekommendationer och de råd som ges av ICES har alltså vetenskapligt stöd och de utgör grunden för de kvotbeslut som europeiska politiker beslutar om.

Olsson påstår också att försiktighetsprincipen inte används. Det är en princip som används när ICS anses att det inte finns tillräckligt bar uppgifter om fiskbestånden och när det gäller Bottenhavet är det denna princip som används i ICES rådgivning. Jan Olsson har inte brytt sig om att reda på fakta och hans uppgifter på denna punkt är alltså felaktiga.

Fishecos Jan Olsson sätter också större tilltro till anekdotiska påståenden från statliga byråkrater på länsstyrelser, kustnära yrkesfiskare, felaktiga och lögnaktiga rapporter från Sportfiskarna än på vetenskapen. Det säger en del om Olsson enögdhet och oförmåga att ta till sig fakta. Han föredrar rykten, fördomar och förutfattade meningar.

På samma sätt är det med hans uppfattningar om det pelagiska fisket. Det pelagiska fisket i Sverige lever främst på att fiska sill och skarpsill. Så har det alltid varit. Innan systemet med säljbara överförbara fiskerättigheter (kvoter, TFC) infördes så fanns det över 80 båtar som sysslade med pelagiskt fiske. I princip alla företag var olönsamma och tjuvfisket (kanske framförallt av skarpsill) omfattande. Företagen själva begärde att nåt måste göras. Därför infördes TFC-systemet (kallas det pelagiska systemet). Resultatet blev att hälften av de stora båtarna försvann. Minskningen av antalet båtar var i stort sett likartad i hela Sverige. I Halland försvann dock alla stora pelagiska fiskebåtar och andelen med bas i Östersjön ökade. I Göteborgsområdet ledde det till att båtarna successivt blev större och modernare. När det gäller små båtar som fiskar pelagiskt så skedde ingen minskning alls. Det fanns cirka 300 sådan båtar innan TFC infördes och det finns cirka 300 sådana båtar idag. TFC-systemet och de stora båtarna har inte påverkat antalet små båtar överhuvudtaget. Det finns två stora utvärderingar av systemet som visar detta, en från Havs- och vattenmyndigheten och en från Riksdagen. På denna punkt ljuger Jan Olsson rakt upp och ner.

Antalet yrkesfiskare i Sverige har minskat sen 1900-talets början. Huvudanledningen till det är teknisk utveckling. Den största minskningen skedde på 1970-talet då större delen av det svenska fisket och den svenska fiskeflottan försvann. Huvudanledningen till det var att svenska yrkesfiskare utestängdes från Nordsjön som tidigare varit deras viktigaste fiskevatten. Detta har alltså ingen som helst koppling till införandet av TFC utan det har varit en ständigt pågående process i Sverige såväl som i alla andra fiskerinationer i Europa inklusive Norge och Danmark. Olsson har uppenbarligen inte sammanhangen klara för sig. Hen har inte den kunskap som behövs helt enkelt.

Sedan till det faktum att huvuddelen av sillen/strömmingen som fiskas av svenska yrkesfiskare i Östersjön går till fiskmjöl och fiskolja. Den stora anledningen till detta är att det inte finns någon egentlig konsumtionsmarknad för sill/strömming från Bottenhavet och Östersjön. Livsmedelverket anser nämligen att den är otjänlig som människoföda och rekommenderar att den bara äts mycket sällan. Dessa rekommendationer har lett till att den inte efterfrågas till konsumtion och det pris yrkesfiskarna kan är samma oavsett om den säljs till konsumtion eller till industrin. Sanningen är alltså att det i parktiken inte går att sälja några större mängder sill/strömming till konsument i Sverige. Dessa fakta låtsas Jan Olsson inte om. Han illustrerar märkligt nog också sitt inlägg med en ganska liten pelagisk trålare från Simrishamn, SIN 602 Courage, som fiskar till konsumtion. Det är uppenbart att Olsson faktiskt inte vet vad han pratar om.

Fiskmjölet och fiskoljan används i huvudsak för att tillverka foder som sedan används i norska laxodlingar. Det går cirka 1 kg fångad fisk för att ge 1 kg lax. Olsson antyder också att sill/strömming strömming skulle vara huvudkälla för fiskmjöl till den norska laxodlingsindustrin. Det är felaktigt. De vanligaste råvarorna för fiskmjöl i nordvästra Europa är blåvitling (kolmule), tobis och skarpsill (brisling). Observera att Norge inte ingår i rapporten, det är Europas största fiskmölsproducent och där används inte sill/strömming till fiskmjöl. Sill/strömming från Östersjön är en mindre betydande råvara och sill från andra hav fiskas uteslutande för konsumtion. I de fallen används dock renset till fiskmjöl. När det gäller detta liksom odling av lax generellt går Jan Olsson nästan helt på felaktiga, falska och lögnaktiga uppgifter som spridits av en annan sportfiskare, Mikael Frödin. Det är uppenbart att Olsson inte ens är intresserad av att ta reda på fakta. Han sprider falska nyheter, felaktiga uppgifter och lögner vidare utan att reflektera. Även på detta område har Olsson inte tillräckligt med kunskap och har heller inte sambanden klara för sig.

Det finns dock problem med laxodling som framförallt har bäring på miljön kring dem med övergödning och användning av gifter för laxlusbekämpning. Men det finns inga problem med odlad lax som livsmedel. Den är i allmänhet mycket bättre som mat än vild lax, framförallt är den bättre än vild lax från Östersjön som Livsmedelsverket också avråder från att äta på grund av höga gifthalter.

Slutligen är det välkänt att storskaligt pelagiskt fiske med flyttrål och snörpvad är det mest miljö- och klimatvänliga fisket som finns. Fiskredskapen påverkar inte bottnarna på samma sätt som mindre trålares bottentrålar gör. Bränsleförbrukningen per fångad mängd fisk är lägre än i alla andra fisken. Arbetsmiljön är mycket bättre än i andra fisken och riskerna för arbetsolyckor lägre. Inte heller fiskar de stora båtarna utanför Stockholms skärgård april-maj när strömmingen samlas inför leken som Olsson verkar tro. De fiskar då i Nordsjön efter tobis.

Det pelagiska fisket står också för investeringar i infrastruktur och en leveranstrygghet för fiskindustrin som det småskaliga fisket inte kan garantera. Utan det storskaliga fisket skulle snart det småskaliga fisket också försvinna. För utan infrastruktur för att ta hand om fisken, få tag på utrustning och hamnplatser så skulle yrkesfisket dö förutom där det förvandlats till en turistkuliss som i delar av norra Bohuslän och för de få yrkesfiskare som också lyckas driva restaurangverksamhet och egen fiskhandel.

Läs mer:

Advertisements