Sillen/strömmingen i Östersjön är inte hotad

Sportfiskarna bedriver just nu en helt befängd kampanj om sillfisket i Östersjön. De påstår att sillen i Östersjön är hotad. Det är bara dumheter. Sen år 2005 har biomassan för sill i centrala Östersjön varit oförändrad efter att den minskat från mitten av 1970-talet fram till 2005.

Den tidigare minskningen kan bero på allt för hårt fiske under 1970-talet och 1980-talet då det fanns ett omfattande kustnära fiske och ett mycket omfattande industrifiske utan någon egentlig förvaltning. Dokumentationen var också begränsad och ICES uppgifter från den tiden om ett lågt fisketryck (fishing mortality) är sannolikt inte korrekta. Framförallt var det ryska fisket stort men det fanns också ett stort odokumenterat östtyskt och färöiskt fiske (IUU-fiske). En annan viktig orsak till den minskade biomassan för sill är ökningen av biomassan för skarpsill under 1990-talet. På 1970-talet och 1980-talet spelar också de extremt stora torskbestånden roll för sillbeståndens minskning, sill är torskens huvudföda (om torsken är storvuxen) liksom den begynnande övergödningen och syrebristen.

Förvaltningen av sillen/strömmingen i centrala Östersjön förbättrades genom östblockets sammanfall, Sovjets upplösning och EU:s bildande. Numera står Sverige för det största fisket men så var inte fallet på 1970-talet och 1980-talet då Sverige fiskade ungefär lika mycket som idag. Men då utgjorde det svenska fisket en mindre andel av det totala fisket.

Fisket av sill i centrala Östersjön är idag ungefär lika stort som på 1990-talet (men då fanns det också ett omfattande IUU-fiske) så i verkligheten var fisket större än idag. Sannolikt fanns det på den tiden också ett odokumenterat svenskt fiske.

Genom införande av överförbara fiskerättigheter (TFC, ITQ) och bättre förvaltning så förbättrades läget avsevärt. IUU-fisket försvann helt, främst som ett resultat av att mer än hälften av den storskaliga fiskeflottan försvann runt Östersjön. Däremot blev det ingen minskning av den småskaliga kustnära fiskeflottan på grund av TFC-systemet. När mer än hälften av de storskaliga fiskebåtarna försvann blev de kvarvarande fiskeriföretagen också lönsamma vilket tog bort den kanska viktigaste orsaken till IUU-fisket, nämligen olönsamheten.

När sillfisket minskade på 1990-talet så blev istället skarpsillen ett av de stora problemen för sillen i Östersjön och sillens biomassa fortsatte minska. Detta delvis på grund av skarpsillen men också på grund av ett fortsatt IUU-fiske.

Beståndet av skarpsill fiskas enligt ICES över MSY (maximalt hållbart uttag) men minskar inte ändå. Detta liksom en del annat tyder på att de beräkningsmodeller som används av ICES kraftigt underskattar skarpsillsbeståndets storlek. Detta har visat sig vara fallet för makrill och det är troligen fallet även för skarpsill.

Biomassan för sill är stabil. Fisket av sill i centrala Östersjön är idag enligt den dokumentation som finns lika stort som på 1990-talet, det svenska fisket är lika stort som på 1970-talet. Biomassan är stabil och det finns ingen risk för att sill beståndet ska kollapsa. Förvaltningen fungerar, kvoterna sänks när biomassan ser ut att minska och ökar när biomassan ökar. Precis som det är tänkt. Beståndet av sill behålls på en långsiktigt hållbar nivå. Biomassan är dock betydligt lägre än på 1970-talet. Nån risk för sillkollaps föreligger dock inte.

På senare år har också ett annat hot mot sillen dykt upp. Det är storspiggen vars biomassa ökat kraftigt under 2010-talet. Även den kraftigt ökande bestånden av säl och skarv har betydelse för sillbeståndet. Skulle ICES siffror om fiskeridödligheten på 1970-talet och 1980-talet mot förmodan vara korrekta så innebär det säl och skarv är de huvudsakliga anledningarna till det kraftigt minskade sillbeståndet under denna tid.

Förvaltningen av sillen i centrala Östersjön fungerar utmärkt om målet är att bevara beståndets storlek på den nivå som gällt sen 2005. Sillbeståndet kollapsar inte och det är ingen fara för sillen/strömmingens existens, Sportfiskarna bedriver helt enkelt en förljugen kampanj.

Vill vi däremot ha tillbaks sillbeståndet till 1970-talets nivå bör kvoterna däremot minskas. Men då måste också kvoterna för skarpsill ökas för att får ner skarpsillsbeståndet för att inte skarpsillen ska äta upp sillens ägg och larver. Spiggens biomassa måste minskas av samma anledning. Det betyder att riktat fiske av spigg måste ske liksom att kvoterna av skarpsill måste öka. Slutligen är det också nödvändigt att ha en omfattande licensjakt på säl liksom på skarv.

Om bara det storskaliga fisket av sill begränsades så skulle troligen sillbeståndet öka långsamt ändå. Men det skulle innebära att en rad fiskelägen och en stor del av Sveriges aktiva yrkesfiskare skulle förlora sina försörjningsmöjligheter. Inte heller skulle det kustnära fisket av sill för konsumtionsändamål öka. Det finns nämligen ingen marknad för östersjösill. Ingen vill äta den på grund av gifterna i fisken.

Läs mer:

Gilla Anders Svensson på Patreon!
Become a patron at Patreon!