Överförbara fiskerättigheter är ingen privatisering

Överförbara fiskerättigheter (TFC eller ITQ) innebär att det går att sälja, köpa, låna ut, låna in, hyra ut och hyra in fiskerättigheter. Det går också att byta dessa fiskerättigheter mot andra fiskerättigheter, tillfälligt såväl som permanent. Fisket kan lättare anpassas till resursen, dvs mängden fisk i havet och lättare att komma till rätta med olagliga utkast och slöseri med resurser. Det gör att att resurser lättare kan utnyttjas till fullo.

I det pelagiska fisket har överförbara fiskerättigheter lett till att antalet båtar har minskat från över 80 till cirka 30. Samtidigt har antalet små båtar som bedriver pelagiskt fiske inte minskat i nån nämnvärd omfattning. I alla utvärderingar som gjorts har det inte framkommit några som helst negativa slutsatser. Fisket ha anpassats till resursen och det har lett till ett mer miljövänligt och klimatvänligt fiske. Systemet har funnits i det pelagiska fisket sen 2009 och har alltså fungerat mycket bra.

Kvotnyttjande och olagliga utkast

I det demersala fisket är det stora problemet att vissa arter utnyttjas för dåligt. Kvoten fiskas inte upp. Detta gäller kräfta, rödspätt, kolja med flera arter. Med överförbara fiskerättigheter beräknas utnyttjandet och därmed tillgången på bar och nyttig sjömat öka. Dessutom löses ett annat problem, nämligen det faktum att det finns alldeles för många räktrålare. På pappret mer än 60 stycken som ska dela på en kvot som är hälften av Danmarks. I Danmark finns 8 räktrålare. Det säger sig själv att förhållandena i det svenska räkfisket är orimliga.

Med överförbara fiskerättigheter kommer antalet räktrålare minska kraftigt. De cirka 20 båtar som är så kallade kvotbåtar och inte egentligen används till fiske kommer att försvinna omedelbart. På några år kommer säkerligen ytterligare ett 20-tal trålare att försvinna. Det innebär att problem inom räkfisket som olagliga utkast och uppgradering av fångsten i huvudsak kommer att försvinna.

Privatisering?

En del påstår att det handlar om en privatisering av fiskresursen. Det är ett påstående som inte alls ha med verkligheten att göra. Användningen av fisken som resurs har sen decennier tillbaka tilldelats en begränsad grupp av människor. De som genom licenser och tillstånd är yrkesfiskare. Vad som sker nu är ett bättre system för att fördela användningen av resursen fisk införs även i det demersala fisket, fisket av bottenlevande arter. Om vi överhuvudtaget ska prata om privatisering av fisken så skedde det för länge sen. Det som sker nu är alltså ingen privatisering.

Gemensamma resurser

Systemet med att fördela samhällets och folkets gemensamma resurser på en begränsad grupp som får lov att sköta och utnyttja resursen är vanligt i Sverige. Jakträttigheter delas ut till markägare och mineralrättigheter, rätten att bygga vindkraft och vattenkraft samt rätten att bygga kommunikationsmaster delas ut till de som ansöker om det. Vidar ges en del av samerna rätten att använda mark för renskötsel såväl som rätten att ha renar. Det är alltså ett helt normalt förfarande. Älvarna och åarna är trots det fortfarande gemensam egendom precis som marken och skogen är det även om vi faktiskt lånat ut de senare till olika privata och statliga markägare för att sköta den.

Nu gör vi samma med resurserna i havet. En del får rätten att bygga vindkraft, andra har för länge sen fått rätten att fiska. Vindkraftsägarna kan sälja och köpa vindkraftsparkerna och rätten att utnyttja havet och luften. Yrkesfiskarna får rätten att köpa och sälja rätten att fiska.

Överförbara fiskerättigheter finns i stort sett i alla fiskerinationer i Amerika, Europa, Oceanien och Australien. Och där det inte finns är exakt samma områden där det mest omfattande överfisket finns. I Afrika och Asien.

Läs mer:
Gilla Anders Svensson på Patreon!
Become a patron at Patreon!