Greenpeace påstår i en rapport, Blue Empire, att de norska laxodlingarna orsakar svält i Västafrika. Framförallt använder de Mauretanien som exempel. Fiskolja och fiskmjöl ingår som en minoritetsingrediens i det foder som odlad lax får. Fiskmjöl och fiskolja framställs i huvudsak av små pelagiska fiskar och rens från fiskindustrin.
De länder där huvuddelen av de små pelagiska fiskarterna främst fångas är enligt FAO bland annat Peru, Chile, Norge, Vietnam, Japan, Kina, Indonesien, Filippinerna, Thailand, Indien, Sydkorea, USA, Ryssland, Marocko (inklusive Västsahara), Myanmar, Mexico, Island och Danmark (dock inte i den ordningen). Vanliga arter som används till fiskmjöl är anchoveta, blåvitling, europeisk sardin, stillahavssardin, japansk ansjovis, europeisk ansjovis, menhaden, skarpsill, tobis och olika arter av taggmakrill.
Fiskmjöl tillverkas främst i Peru, Vietnam, Kina,Chile, Thailand, USA, Norge, Japan, Marocko, Danmark, Storbritannien, Ryssland, Island, Mexico och Sydafrika. Huvuddelen av fiskmjölet används i Kina, Vietnam, Thailand, Indien, Indonesien, Bangladesh, Norge och Egypten.
Fiskodlingssindustrin inklusive den norska laxodlingsindustrin är alltså inte på något sätt beroende av fiste i Västafrika. Inte heller har fisket i Västafrika nån större betydelse för varken Norges laxodlingar eller världen fiskodlingar i stort.
Marocko
Förutom Marocko finns inte ett enda västafrikanskt land med bland de länder som fiskar mest små pelagiska fiskarter eller tillverkar mest fiskmjöl. Fiskodling och laxodling har därför knappast någon so helst avgörande betydelse för fisket i västafrikanska vatten. Den norska laxodlingsindustrin som bara utgör en mycket liten del av världens fiskodlingar har förstås en ännu mindre, för att inte säga obetydlig eller försumbar betydelse för fisket i Västafrika.
Men det europeiska fisket av små pelagiska arter i Västafrika som huvudsakligen sker i Marocko, Mauretanien och Senegal kan förstås ändå ha betydelse för dessa länder. Målart för detta fiske är främst sardiner.
I Marocko finns av tradition en stor fiskindustri som fiskar sardiner för konsumtion men numera fiskas väldigt mycket även för fiskmjölstillverkning. Fisket såväl som exporten av fisk och fiskprodukter inklusive fiskemjöl har ökat stadigt sen1980-talet. Exporten går främst till EU och andra afrikanska länder.
Mauretanien
I Mauretanien tas cirka 30% av fångsterna av den internationella fiskeflottan och 70% av den lokala småskaliga fiskeflottan. Det finns i princip inget traditionellt fiske i landet och kommersiellt fiske har bara funnits i cirka 20 år.
Det finns i stort ingen inhemsk efterfrågan på fisk för konsumtion och 95% av all fisk exporteras, både som fisk och som fiskmjöl. Det gäller även fångsterna från den lokala småskaliga fiskeflottan. Huvuddelen av fiskmjölsexporten går till Turkiet.
Senegal
I Senegal har en stor del av befolkningen längs kusten levt på fiske. Men de har inte ägnat sig åt att fiska sardiner. Däremot fiskar de mycket sardineller som ofta tas som bifångst i det storskaliga internationella sardinfisket.
När det gäller fisket i Senegal så tas cirka 80% av fångsterna av små det småskaliga kustnära fisket. Det europeiska, ryska och kinesiska fisket tar cirka 20% av fångsterna. Det är orimligt att tro att 20% av fisket skulle vara det som orsakar brist på fisk som mat. Det är mer sannolikt så att det lokala småskaliga fisket är ett större problem då de främst fiskar de arter som befolkningen äter.
Det europeiska fisket i Västafrika är dessutom betydligt bättre kontrollerat än det lokala småskaliga fisket. Det är därför mycket osannolikt och inte trovärdigt att det europeiska fisket skulle vara det som i huvudsak påverkar tillgången på föda för befolkningen i Senegal.
Orsakerna är mer troligt en kraftig befolkningstillväxt samt överfiske av den lokala småskaliga kustnära fiskeflottan som främst fiskar sardineller, bonga och annan fisk.
Det år också tydligt att det lokala fisket exporterar allt mer av sina fångster genom att leverera till fiskmjölsfabrikerna. Detta framgår tydligt av från FAO-statistiken som visar att fisket inte ökat nämnvärt samtidigt som exporten ökat kraftigt. Fiskkonsumtionen per person har minskat kraftigt under samma period. Fiskodlingsindustrin kan därför ha en viss betydelse för att det är svårt för människor att få tag på fisk att äta i Senegal.
Fiskodlingsindustrin har ett ansvar
Vi kan alltså enkelt konstatera att laxodlingsindustrin troligen inte bär något som helst ansvar för brist på fisk för konsumtion i Västafrika. Detta främst för att mängden fiskmjöl från Västafrika som går till laxodlingsindustrin är så liten att den är försumbar. Däremot kan räkodlingarna och räkodlingsföretagen i Asien ha ett ansvar för situationen.
Fiskmjölstillverkningen och fiskodlingsindustrin är ett problem i Senegal och kanske i en del andra afrikanska länder också. Men det är inte laxodlingsindustrin i Norge som är problemet. På den punkten har Greenpeace fel.
Slutsatserna i Greenpeace rapport är byggda på lösan sand och håller inte för en närmare granskning.
Läs mer:
- Varför industrifisket i Senegal och Peru inte skadar det lokala fisket
- Okunskap om Senegals fiske på Natursidan
- Greenpeace pratar strunt om Senegal och fisket
- Tidningen Syre ljuger till det om fiske
- Inte utländska fiskeflottor som överfiskar i Gambia
- Det är inte utländska trålare som fiskar ut Gambias vatten
