Svenska fiskare i Nordafrika och Västafrika

I Bohuslän och Göteborg finns det äldre män som bär namnet Said, uttalat Sajd. Som barn tänkte jag förstås inte mer på det, men numera vet jag att det är ett arabiskt namn. En fråga som man onekligen måste ställa sig är varför människor födda i Sverige på 1940-talet och 1950-talet bär namnet Said. Dessutom bara i Bohuslän och Göteborg. Det är inte vanligt, men det finns. Idag så är väl de flesta som bär namnet invandrare i Sverige från Iran och arabisktalande länder.

Men åter till varför folk från Bohuslän och Göteborg heter Said. Det måste finnas en koppling. Den enda koppling jag kan komma på är att svenska fiskare har varit nere i Nordafrika eller Västafrika och fiskat. Långväga fiske, inget ovanligt för bohuslänska fiskare som länge fiskat i Shetland, i Atlanten utanför Irland och väster om Norge. Jag vet också att jag som barn hörde berättelser om folk som varit i Afrika och fiskat. Det går att belägga att norska och franska fiskare började fiska utanför Marocko redan i början av 1900-talet. Med stor sannolikhet började svenska fiskare ungefär vid den tidpunkten också. Från 1950 till 1975 fiskade spanska, portugisiska, italienska, sovjetiska, japanska och koreanska fiskebåtar utanför Västsahara. Norskt och svensk fiske i området har alltid i huvudsak handlat om pelagiskt fiske på sardiner. 2010 upphörde det avtalsenliga norska fisket i Västsahara och Marocko då länderna inte längre hade ett avtal. Idag finns det visserligen norskt fiske i Västsahara. Men på enskilda avtal med Marocko.

Vad jag kunnat hitta i den vägen är att det 1957 såldes en båt från Rörö till Afrika, GG 57 Solvåg hette båten när den hörde hemma på Rörö. Dessutom träffade min far svenska fiskare i Tunisien på 1960-talet. De ska ha varit från Öckerö. Sannolikt hade de med det svenska fiskeriprojektet i Kelibia att göra. Detta projekt startade 1963 och inbegrep en fiskehamn, en fiskeskola, en barn- och mödravårdscentral samt ett vatten- och avloppsprojekt for att betjäna dessa institutioner. Fiskeskolan anses vara ett exempel på ett mycket lyckat biståndsprojekt.

Fiskeskolan i Kelibia var från läsåret 1968/69 främst inriktad på att utbilda däcks- och maskinofficerare för den tunisiska trålarflottan, skeppare och maskinister för det tunisiska kustfisket och båtbyggare, samt på att ge handledning till skolans tunisiska lärare. Driftstöd till skolan betalades från Sverige och det omfattade också en trålare från Sverige som användes som skolfartyg. Till en början var båten bemannad med svenska instruktörer. Sannolikt var det väl dessa min far stötte på, men det kan inte heller uteslutas att det också fanns fler svenska fiskebåtar och fiskare i området.

Idag bedriver Insamlingsstiftelsen Gatubarn, med säte i Göteborg, hjälparbete i just Kelibia.

Vad jag har hört så deltog också svenska fiskare i fisket utanför Algeriet i slutet av 1960-talet och början av 1970-talet. Den överväldigande delen av de fiskbåtar som då fiskade i området var utländska och 50% av den pelagiska fisken togs av spanska och italienska fiskare. 1976 förbjöds alla utländska fiskebåtar i algeriskt vatten. Den viktigaste fisken i det pelagiska fisket var sardiner.

På 1960-talet byggde svenska myndigheter också upp ett fiskeläge och en fiskehamn i den sydligaste delen av Gaza-remsan. Även i detta arbete deltog svenska fiskare. Platsen kallas ”Swedish village” och är en av Gazaremsans fattigaste avkrokar. I modern tid har de återigen fått hjälp från ett biståndsprojekt, dock inte svenskt.

1975 skänktes en svensk fiskebåt, faktiskt den båt som innan dess fiskat i Tunisien i samband med projektet i Kelibia, till Guinea-Bissau i Västafrika. Denna båt fiskade med delvis svensk besättning och baserat på erfarenheterna från det fisket formulerades en fiskeripolitik och ett fiskeriprogram som startade 1977. Det svenska stödet till utveckling av det lokala fisket i Bijagos, Guinea-Bissau, avslutades 1995. Projektet bedrevs ihop med Fiskeriverket under namnet Swedmar. Från 1991 var Swedmar huvudansvariga för att sköta projektet. Från 1993 blev Swedmar också inblandade i ett fiskeriprojekt i Angola.

Det är uppenbart att svenska fiskare på ett tidigt stadium fiskat i både Nordafrika och Västafrika, delvis som deltagare i olika biståndsprojekt, men sannolikt också på annat sätt. Det har alltså länge funnits ett svenskt fiske i västafrikanska och nordafrikanska vatten, inte stort och periodvis inte existerande. Enstaka båtar, lite olika i olika perioder.

Fisket i marockanska vatten och senare i västsahariska vatten verkar aldrig ha bedrivits under någon form av avtal mellan Sverige och Marocko eller Sverige och Spanien. Istället har det bedrivits som fritt fiske utan avtal eller på enskilda privata avtal med Marocko. kanske inte så underligt att svenska fiskare fiskar i området även idag. Om det svenska fisket i modern tid har jag skrivit en lång rad inlägg så fortsätt läs om det svenska fisket i västafrikanska vatten där.

Läs mer:

• Det europeiska fisket i Marocko och Västsahara
• Många ”svenska” båtar fiskar utanför Västsahara
• Det finns inga belägg för svenskt överfiske utanför Västsahara
• Exporten av fiskekapacitet till Västsahara överdrivs av Greenpeace
• Många fel om fisket i Västsahara
• Nordiskägda fiskebåtar utanför Västafrika
• EU:s fiskebåtar är borta från Västsahara – kvar är bara svenskarna
• Rättegång mot svenska fiskare som fiskat utanför Västsahara
• Svag bevisning om olagligt fiske
• Marockos fiskeprogram och svenska fiskare
• Fiskare friade för olagligt fiske
• Fifflarna – Conny Jacobsson
• Överfiskning utanför Västafrika – inte bara industriflottans fel
• Svenskar på illegalt eller illegitimt fiske i Västsahara
• Fiskeri AB Ganthi – ett Ahlströmbolag
• Bryngeld – GG 505 Polar
• Kjellberg – Nordic
• Ahlström
• Ginneton – Claesson
• Kjellberg

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Said, Nordafrika, Västafrika, GG 57 Solvåg, Kelibia, Fiskeskola, Gaza, Swedish village, Swedmar, Bijagos, Pelagiskt fiske, Sardiner, Kustfiske, Marocko, Västsahara, Guinea-Bissau, Palestina, Algeriet, Tunisien