Småskaligt kustnära fiske

Inlägg nr 10 av 14 i serien Svenskt fiske 2014

Det är svårt att definiera vad som är småskaligt kustnära fiske. I Sverige har myndigheterna valt en definition som består av flera olika punkter:

1. Fartygsstorlek. Att fartyget är under 12 meter.
2. Redskapanvändning. Att fisket bedrivs med passiva redskap.
3. Fiskeresans längd. Att fisket i allt väsentligt utgörs av endygnsresor.
4. Var fisket bedrivs. Att fisket bedrivs inom 12 nautiska mil från kusten.
5. Hemmahamn. Att fisket utgår från en och samma hamn och därmed är
geografiskt bundet.
6. Landsbygd. Att fisket bedrivs från hamnar på landsbygden.
7. Kombinerad verksamhet. Att fisket kombineras med andra fisken eller
annan verksamhet.

Definitionerna utesluter egentligen allt svenskt räkfiske. Det bedrivs nämligen med bottentrål och med båtar längre än 12 meter. Fiskeresorna inom räkfisket är ofta också längre än ett dygn och bedrivs till stor del längre ut än 12 sjömil. Men normalt räknas den del av räkfisket som i huvudsak har kortare fiskeresor som kustnära småskaligt fiske. Även kräftfiske med ristförsedd trål räknas som kustnära fiske oavsett båtstorlek. Samtidigt är allt svenskt räkfiske småskaligt i en internationell jämförelse. Detta gäller också det svenska kräftfisket oavsett om det sker med bur eller trål. Västkustfiskare är i stor utsträckning kritiska till definitionerna av kustnära småskaligt fiske då dessa kriterier inte omfattar stora delar av det fiske som bedrivs av småskaliga fiskare på Västkusten och att äldre båtar ofta är längre än 12 meter. Trålfisket efter siklöja bedrivs till viss del med båtar över 12 meter och trålfisket på sill (strömming) i Bottenhavet och Bottenviken sker i huvudsak med båtar som är längre än 12 meter.

Många båtar inom det småskaliga kustnära fisket är under 10 meter. Längre fiskebåtar än 10 meter omfattas av många fler regleringar än kortare båtar, därför är det i många fall fördelaktigt för småskaliga kustfiskare att ha en båt som är kortare än 10 meter.

Utifrån dessa kriterier har 13 olika sorters småskaligt fiske identifierats i Sverige, 6 på Västkusten och 7 på Ostkusten:

Västkusten
1. Gulålsfiske
2. Garnfiske
3. Kräftfiske med bur
4. Hummer- och krabbfiske
5. Småskaligt trålfiske
6. Småskaligt pelagiskt fiske

Ostkusten
7. Blank- och gulålsfiske
8. Fiske med garn, krok, bur
9. Nät- och ryssjefiske i Egentliga Östersjön
10. Fiske med lax- och sikfällor i Bottniska viken
11. Nätfiske i Bottniska viken
12. Trålfiske efter siklöja
13. Trålfiske efter strömming

Ålfiske saknar idag i stort sett betydelse och förekommer inte alls på Västkusten längre. Tidigare kombinerades det till viss del med fiske av hummer, krabba, kräfta och ibland med småskaligt pelagiskt fiske. På västkusten förekommer det att fiskare som delar av året fiskar med egen liten båt under andra delar av året arbetar på nån större pelagisk trålare vid fiske av industrifisk/foderfisk. Idag är en del av dessa större svenskägda båtar danskflaggade. Några få av västkustens småskaliga fiskare har Danmark som bas för fisket delar av året, viss landar fiske i Danmark delar av året och andra landar all sin fångst i Danmark.

Västkustens garnfiske som upptas i listan är främst ett garnfiske på pigghaj. Detta fiske har precis som ålfisket upphört. Riktat fiske på pigghaj är förbjudet, torsk finns inte inne vid kusten och detsamma gäller plattfisken som näst efter pigghaj var det viktigaste garnfisket på Västkusten år 2010. Garnfisket på pigghaj, plattfisk och torsk kombinerades i allmänhet hummer- och krabbfiske, samt med småskaligt pelagiskt fiske. Att detta småskaliga garnfiske på främst pigghaj upphört betyder dock inte att allt garnfiske försvunnit utan istället är det mer inriktat på plattfisk som rödspätta, tunga, rödtunga etc. Att fisket på pigghaj förvsunnit visar också att småskaligt fiske inte alltid är långsiktigt hållbart och miljövänligt. Småskaligt garnfiske kan också vara negativt för de lokala bestånd av bottenlevande fiskar som fortfarande fisnn kvar på kusten. Därför är också granfiske förbjudet i många områden, som exempelvis 8-fjordarområdet innanför Tjörn och Orust.

Burfiske av havskräfta startade i Sverige 1984 och idag står burfisket för 20-25% av all fångad havskräfta. Detta fiske är ekonomiskt viktigt och har i takt med minskade bestånd av vitling, torsk och kolja blivit allt viktigare. Ett  tillstånd för kräftfiske får omfatta fiske med högst 800 burar vid ensamfiske och högst 1 400 burar per fartyg då flera personer deltar i fartygets fiske. Burfiske efter kräfta sker främst innanför trålgränsen och i Bohuslän. Cirka 110 fiskebåtar fiskar kräfta med bur, nästan alla är kortare än 12 meter. I kräftfisket med bur landas också små mängder krabba och sill. Burfisket på kräfta är tillståndspliktigt. Kombineras ofta med säsongfiske på hummer och krabba med tinor liksom granfiske på makrill under sommaren. Ibland också kombinerat mer räkfiske eller småskaligt pelagiskt fiske.

Hummerfiske och krabbfiske på Västkusten är i stor utsträckning ett kompletteringsfiske och mycket få fiskare har detta fiske som huvudinkomstkälla. Det stor problemet med detta fiske är att ungefär 75% av hummerfångsterna tas av fritidsfiskare. Detta är en uppskattning då ingen egentligen vet då fritidsfiskare inte behöver redovisa sitt fiske på det sätt som yrkesfiskare måste. En yrkesfiskare får ha 50 hummertinor medan fritidsfiskare får ha 14 tinor per person. Fisket är ett säsongsfiske och de flesta hummerfiskare fiskare från omkring den 20 september till slutet av året även om det är tillåtet att fiska hummer fram till den 30 april. 2008 ingick cirka 190 fiskebåtar, nästan alla under 12 meter och endast 5 stycken över 12 meter, i den grupp som fiskar hummer och krabba med tinor. 55% av dessa hade fisket som sin huvudinkomstkälla men fisket kombineras ofta med småskaligt pelagiskt fiske, burfiske
efter kräfta och garnfiske.  Viktmässigt är krabbfångsterna störst, men värdemässigt är hummer viktigast.

Havskräfta

Havskräfta

Småskaligt trålfiske på Västkusten handlar främst om kräftfiske. I denna grupp inkluderas bara båtar under 12 meter, men avgränsningsproblemen är svåra och en del längre trålare ägnar sig åt fiske som kan kallas både småsakligt och kustnära. För trålfiske efter kräfta med ristförsedd bottentrål krävs tillstånd men detta fiske omfattas inte av effortregleringen. Inte heller båtar som är under 10 meter omfattas av effortregleringen. Cirka 30 fiskebåtar (2008 var det 32 stycken) under 12 meter ägnar sig år detta fiske. Majoriteten fiskar uteslutande med trål, de som även använder andra redskap kombinerar det främst med burfiske efter kräfta och småskaligt pelagiskt fiske. Antalet båtar under 10 meter som ägnar sig år detta fiske har sannolikt ökat under senare år. Förutom havskräfta fångas också främst räka, torsk och rödspätta i detta fiske.

Det småskaliga pelagiska fisket efter sill, skarpsill och makrill handlar om fisket på den så kallade kustkvoten. 2008 ägnade sig 107 fiskebåtar som var kortare än 12 meter och 2 längre fiskebåtar åt detta fiske, om vilket jag skrivit på annan plats.

Ålfisket med ryssjor och bottengarn i Östersjön bedrivs ofta ev enskilda fiskerättsinnehavare med mycket små båtar som inte är registrerade. Det bedrivs mycket kustnära och är ett säsongsfiske. Omfattningen av fisket är numera mycket liten och betydelsen av det nästan obefintlig i det store hela. Ålfiske kombineras normalt med fiske av abborre, gädda och sik men en del kombinerar det med torskfiske med garn eller backor (långrev) som de då har en lite större båt för.

Småskaligt fiske med garn, krok och bur bedrivs i hela den egentliga Östersjön, huvudsakligen av båtar fån Sydkusten (Skåne och Blekinge), Öland och Gotland. Målarter för fisket är främst torsk, rödspätta och piggvar samt i Öresund också Sjurygg (Stenbit, Kvabbso). Det sistnämnda fisket är ett säsongsfiske inriktat på rom (stenbitsrom) som har stor ekonomisk betydelse för de fiskare som ägnar sig år det. För att få ägna sig åt torskfiske kärvs idag särskilt tillstånd. Båtar under 8 meter i längd är dock undantagna från tillståndsplikten. regelverket för torskfisket och de redskap som får användas där samt regler om effort försvårar ofta för fiske på andra arter. Torskfisket bedriv med garn eller krok och de flesta små båtar använder bägge typerna av redskap omväxlande. Förr kombinerades detta fiske med laxfiske med hjälp av drivgarn eller backor, men då drivgarn liksom laxfiske med backpor numera är förbjudet förekommer det inte längre. Sälar ställer till ett stort problem för detta fiske med skador på såväl fångst som redskap. 2008 fanns det 230 fiskebåtar under 12 meter och 21 längre båtar som ägnade sig åt denna typ av fiske, men det antalet har sannolikt minskat sen dess. Totalt finns det idag, 2014,  229 fiskebåtar med torskfisketillstånd och av dem är ett femtiotal lite större trålare som ägnar sig åt fiske som inte kan räknas som småskaligt kustfiske.

Sjurygg

Sjurygg

Garn och ryssjefiske i Östersjön efter sill, gös, sik och abborre bedrivs i hela Egentliga Östersjön. Det värdemässigt och viktmässigt viktigaste fisket är garnfisket efter sill som bedrivs på Sydkusten, främst i Öresund och i Blekingeskärgården. Detta sillfiske bedrivs också på den så kallade kustkvoten. Fisket kombineras ofta med lax- och sikfiske med hjälp av fällor och burar. Storskaliga ekologiska förändringar i havsmiljön har varit negativt för en stor del avd etta fiske då bestånd av gös, abborre, gädda och annan fisk minskat på vissa kuststräckor som en följd av dessa miljöförändringar. Skarv har på vissa håll en stor betydelse för minskningen av bestånden. Den ekonomiska betydelsen av detta fiske har minskat kraftigt och 2008 fanns det bara 32 fiskebåtar, varav 2 över 12 meter, som ägnade sig åt denna typ av fiske.

Lax- och sikfiske med fällor och burar bedrivs främst i Bottenviken.  Laxfisket är det viktigaste medan sikfisket minskat över tid. Detta fiske har stor problem med sälar som äter upp och förstör fångsten samt förstör redskap. För att minska sälskadorna har nya redskap, så kallade ”pushup-fällor” tagits fram. Förr bedrevs en del av fisket också med drivgarn men det förekommer inte längre då drivgarn är förbjudet. Detta fiske kombineras ofta med garnfiske efter siklöja och strömming (sill). Alla båtar som används i detta fiske är under 12 meter.

Garnfisket efter sik och strömming i Bottenviken bedrevs av 71 båtar under 12 meter och 6 längre båtar som hade det som huvudfiske. Fisket har minskat under lång tid på grund av ökade sälstammar. Ekonomiskt är strömming viktigast och viktmässigt står strömming för nästan allt. Siklöja är mycket viktigt ekonomiskt, men är viktmässigt rätt obetydligt. Strömmingsfisket (Sillfisket) sker på kustkvoten som är mycket stor i Bottenhavet och Bottenviken.

Siklöja

Siklöja

Några andra som ägnar sig åt garnfiske av siklöja och strömming är de båtar som har trålfiske efter siklöja i Bottenviken som huvudfiske. Detta fiske är främst till för rommens skulle. Löjrom betingar ett högt pris och fisket är i allmänhet mycket lönsamt. 17 båtar under 12 meter och 10 längre fiskar siklöja. Detta fiske förvaltas lokalt av fiskarna och andra inblandade lokala instanser. Fisket anses välskött och ekologiskt hållbart och i fisket används trålar med rist för att minska bifångsterna och andelen små siklöjor.

Trålfisket efter sill/strömming i Östersjön på kustkvoten räknas också som småskaligt kustnära fiske även om detta fiske i huvudsak bedrivs av rätt så stora trålare. Detta fiske har jag skrivit om på annat håll.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , ,

Serienavigation<< Den pelagiska kustkvotenSvenskt pelagiskt fiske med dansk flagg år 2014 >>
Advertisements