Förbluffande okunnighet bland partierna om fiske, gifter i fisk och trålning

Sportfiskarna har en kampanj för att se till att de får en större dela av kakan och att yrkesfisket ska minimeras. Nåt annat syfte går inte att se då resultatet om kampanjen skulle lyckas blir en stor del svenskt kustfiske kan slås ut liksom det lönsammaste konsumtionfisket som svenska yrkesfiskare bedriver. Kampanjen har det helt ovidkommande namnet ”Rädda Strömmingen” då den inte kommer att innebär nånting för sillen/strömmingen i Östersjön eller nån annan stans. Enligt Sportfiskarna ska sillen/strömmingen kunna räddas genom att trålfiskegränsen flyttas ut från 4 sjömil till territorialvattengränsen på 12 sjömil.

Kampanjpropagandan går ut på att det är ”oetiskt” att används sill/strömming för fiskmjölstillverkning. Naturligtvis håller de okunniga partierna med om detta. Men det är ett helt ointressant och ovederhäftigt argument. Det är ju iofs möjligt att se allt fiske som oetiskt då det innebär att fisken dödas. Men det gäller ju oavsett hur fisken används. Ur etisk synpunkt kan det knappast vara sämre att via fiskmjöl och fiskodling använda fisk till konsumtion än att konsumera den direkt. Speciellt som det inte är nyttigt att äta sillen/strömmingen från Östersjön då den innehåller en mängd miljögifter. När den blir till fiskmjöl och fiskolja i Skagen kan gifterna tas bort och sedan kan vi äta den i form av av odlad lax som fått fiskmjölet som en del av sitt foder. I själva verket är det alltså vettigare att tillverka fiskmjöl av sillen/strömmingen än att äta den direkt.

Gifterna i strömmingen/sillen gör också att det idag inte finns nån konsumentefterfrågan på sill/strömming för konsumtion. Ingen vill ha den. Det är därför den inte fiskas för konsumtion. Att tro att det ska gå att få ett kustnära konsumtionsfiske genom att förbjuda storskaligt fiske eller genom att flytta ut trålfiskegränsen som flera partier tycks tro är mer än dumt. Det är helt enkelt inte möjligt.

Det är dessutom inte okomplicerat att flytta ut trålfiskegränsen. Förutom svenska trålare får också finska och danska trålare fiska i svenskt vatten innanför territorialvattengränsen på 12 sjömil och in till trålfiskegränsen på 4 sjömil (3 sjömil i Halland) . Detta regleras i bilaterala avtala som måste omförhandlas frö annars blir resultatet att danska och finska trålare får fiska innanför gränsen men inte svenska. Risken är att om danska och finska trålare inte får fisk innanför den svenska territorialvattengränsen så kommer svenska trålare att inte få fiska innanför den danska och finska territorialvattengränsen. Något som skulle få konsekvenser för Sveriges största och lönsammaste konsumtionsfiske, sillfisket i Skagerak på hösten. De fisket skulle helt slås ut.

När det gäller fisket i Östersjön så skulle en utflyttning av trålfiskegränsen leda till att de mindre trålare som finns slås ut. De fiskar närmare kusten än de stora trålarna och dessutom enbart där. De flesta av dessa är baserade i Östersjön och fiskar bara i Östersjön. Dessutom fiskar de för konsumtion (fångsten av skarpsill och sill exporteras i stor utsträckning till Baltikum och Ryssland).

Dessutom skulle en stor del av konsumtionsfisket av strömming för surströmmingstillverkning slås ut. De som fiskar den strömmingen är till stor del siklöjetrålare som fiskar kustnära.

Kustnära garnfiske (nätfiske, skötfiske) av strömming för direkt konsumtion är mycket begränsat med låg lönsamhet på grund av dålig efterfrågan (ingen vill ha strömmingen på grund av gifter), säl och skarv. Säl och skarv är inget problem vid trålfiske men ett mycket stort problem vid garnfiske.

En utflyttning av trålfiskegränsen skulle alltså kunna slå ut det fiske som politikerna säger sig vilja bevara. Konsumtionsfiske och småskaligt kustnära fiske. Med den säl- och skarvsituation som finns idag går det inte att ersätta trålfiske med garnfiske. Dessutom utgör garnfiske ett hot mot tumlarna i Östersjön. Trålfiske är oproblematiskt i det sammanhanget.

Politikerna från de olika partierna tycks inte begripa något av detta. Varken säl- och skarvproblematiken, varken problemet med gifter och strömmingens olämplighet som mat eller att det inte finns nån efterfrågan på strömming/sill för konsumtion. Med så okunniga politiker är det inte ens värt att ta deras svar på Sportfiskarnas frågor på allvar. Det enda svaren visar är att politikerna som sysslar med fiskefrågor är förbluffande okunniga om dessa frågor. Undantaget är centerpartiets representant som verkar vara dfen mest kunnige. Även de svarande från moderaterna, sverigedemokraterna och kristdemokraterna verkar ha lite mer kunskap om frågan. Den som kan frågorna inser att det inte är så enkelt som Sportfiskarna vill ge sken av. Mest okunniga är Vänsterpartiet och Miljöpartiets företrädare.

I verkligheten finns ingen fara för att beståndet av strömming/sill i Östersjön och Bottenhavet kollapsar. Pelagiska fiskebestånd har aldrig nånsin kollapsat även om de överfiskats kraftigt som sillen i Nordatlanten och Nordsjön på 1960- och 1970-talen eller anchovetan utanför Peru och Chile på 1970-talet. I Östersjön finns inget överfiske av sill/strömming över tid så risken är ännu mindre att nåt skulle hända med det beståndet. Inte heller påverkar det storskaliga fisket de fiskarter som fritidsfiskarna fångar, dvs främst abborre, gös, gädda, öring och lax. De fiskar helt enkelt inte de arterna och fiskar inte där de finns (gäller abborre, gös och gädda).

Dessutom har det visat sig att Internationella Havsforskningsrådet (ICES) mycket kraftigt underskattat strömmings/sillbeståndet i Bottenhavet. Eftersom de tidigare gjort samma felbedömning med makrillbeståndet i Nordatlanten finns det anledning att tro det också gäller andra bestånd av pelagiska fiskarter som sill och skarpsill i Östersjön och Nordsjön. Detta blir mer troligt då felet legat i deras beräkningsmodeller. Skarpsillen i Östersjön har minst ett decennium fiskats mer än vad ICES anser vara hållbart utan att beståndet minskat. Beståndsstorleken är över gränsen för vad som anses vara hållbart och har så varit länge. Sammantaget är detta tydliga tecken på att ICES beräkningar av skarpsillsbeståndet i Östersjön är felaktiga.

Sportfiskarnas krav på en en utflyttad trålfiskegräns i Östersjön är som jag visat ett helt meningslöst kvar som kan få allvarliga konsekvenser för svenska kustnära fiske och för svenskt konsumtionsfiske.

Med det sagt vore det kanske läge att börja behandla sillen/strömmingen i Östersjön som flera olika bestånd men för att det ska vara möjligt krävs mer kunskap. Det kan också vara rimligt att stoppa trålfiske (eller kanske allt fiske) av sill/strömming i vissa kustnära lägen under lekperioder. Detta kan sannolikt genomföras utan allvarliga konsekvenser för det småskaliga och kustnära fisket. Det skulle inte påverka det storskaliga fisket överhuvudtaget.

För att kunna få tillbaka ett mer omfattande konsumtionsfiske av strömming/sill i Östersjön krävs att en mer omfattande jakt på säl och skarv äger rum och att Livsmedelsverket ändrar sin rekommendationer när det gäller konsumtion av strömming. En förutsättning för det senare är så klart att gifthalterna samtidigt minskar. Det har de gjort i Östersjön, framförallt i södra Östersjön där de numera ligger under gränsvärdena. Trots det har Livsmedelsverket dock inte ändrat sina rekommendationer. Varför de inte gjort det är lite oklart.

Läs mer:

Gilla Anders Svensson på Patreon!