Långa - en gång basen för ett omfattande svenskt fiske - Svenssons Nyheter

Långa (Molva molva) är en fisk som vi till vardags brukar kalla en torskfisk men det är egentligen en lakfisk som är släkt med de egentliga torskfiskarna men tillhör en egen grupp bland de torskartade fiskarna.

Långa. Bild: Wilhelm von Wright. Public domain

Den lever i nordvästra Atlanten, Norra ishavet vid Newfoundland och Labrador och södra Grönland, kring västra och södra Islandskusten och i östra Atlanten längs norska kusten till Skagerack och södra Öresund. Vidare längs Brittiska öarna och östra Atlantkusten ner till nordvästra Medelhavet och Marocko. Förekommer i Sverige längs hela västkusten ner till Öresund. En gång i tiden var den vanlig i Skagerak men så är det inte längre och har inte varit på minst 100 år.

Den långsträckta kroppen med två ryggfenor är av långans främsta kännetecken. Bakre ryggfenan löper längs en stor del av kroppen. Även analfenan är lång. Huvudet är relativt litet och på underkäken sitter en stor skäggtöm. Färgen är brun eller gråbrun med ljust eller vitt bukparti. Den kan nå en maximal vikt av 45 kilogram och en längd på ca 2 meter. Vanligen dock inte längre än 160 cm.

Liv och leverne

Långan lever på djupt vatten (oftast mellan 100 och 400 meter, men kan förekomma så djupt som 1000 meter) vid klippbottnar och trivs särskilt bra vid isolerade klippor och skeppsvrak. Den är en rovfisk med utmärkt luktsinne och livnär sig på fisk som sill, torsk och plattfisk samt kräftdjur och sjöstjärnor.

Leker under mars till juli på 60 till 300 meters djup. Honan lägger ett stort antal ägg som svävar nära bottnen. En stor hona kan lägga upp till 60 miljoner ägg, som kläcks efter omkring 10 dygn. Ynglen är däremot pelagiska och håller sig på omkring 200 meters djup. Den blir könsmogen vid 6 till 8 års ålder.

Historiskt fiske

Fiske av långa med backor (långrev) började sannolikt redan på 1600-talet längs med Bohusläns kust. I början av 1800-talet, efter sillperiodens slut blev detta fiske det viktigaste svenska och bohuslänska fisket. Långa var den ekonomiskt viktigaste fångsten men torsk fångades förmodligen i större mängd. Dessutom fångades bland annat kolja, rockor och hälleflundra. Fisket var så omfattande att det redan vid denna tid sannolikt bedrevs ett överfiske av långa. Den fångade långan minskade i storlek och fångsterna började också minska.

Vid mitten av 1800-talet var långafiske det viktigaste fisket vid sidan av makrillfiske och ostronfiske. Till långafisket användes två typer av båtar, bankskutor som var lite större (cirka 14 meter långa) än de ganska små sjöbåtarna. I huvudsak var det fiskelägen på Sotenäs, Orust och Tjörn som var centrum för långafisket. Fisket bedrevs med start i december varje år och slut i september. Backefisket var indelat i koljebackefisket med mindre backor och storbackefisket med större backor.

Gradvis under 1800-talets början började långafisket flyttas till Lindesnäs och Jutska revet mellan Danmark och Norge. Detta på grund av de sämre fångsterna i hemmavattnen. Fiskebåtarna vara ofta ute på fiske två veckor i sträck. Men även där minskade snart fångsterna. På 1840-talet startade förmodligen fisket på Jäderen väster om Norge. På 1850-talet hade Jäderen blivit den viktigaste fiskeplatsen.

Storeggen och Shetland

På 1860-talet började fisket på Storeggen längre norrut utanför den norska kusten och på 1880-talet påbörjade långafiske vid Shetland. Fisket på Storeggen var sannolikt i huvudsak torsk med långa som en mindre del av fångsten. Flytten till nya fiskeområden skedde förmodligen på grund av sviktande fångster av långa. Orsaken till det var sannolikt överfiske av långa. Samtidigt som det svenska fisket flyttades till Shetland tog norrmännen över torskfisket på Storeggen. Från 1880-talet kom engelska kuttrar att gradvis ersätta de gamla banskutorna och sjöbåtarna. De köptes begagnade när stor fiskenationer som Storbritannien, Nederländerna och Tyskland gick över till ångtrålare.

Från 1900-talets början minskade fångsterna även där men redan på 1870-talet upphörde långafisket med storbackor att vara det viktigaste fisket i Bohuslän. De sista år som svenska båtar fiskade vid Storeggen var 1939 och efter andra världskriget var fisket koncentrerat till Shetland och vattnen väster om Skottland ända ut till Rockall. Långafisket kom också att alltmer tas över av lokala fiskare från Norge, Island och Färöarna.

Minskat fiske

Sverige var i det stora hela en liten fiskenation men när det gällde uthavsfisket på långa och torsk var bohuslänningarna troligen helt dominerande fram till slutet av 1800-talet. I början av 1900-talet moderniserades det svenska fisket snabbt med motordrivna trålare och ångtrålare. Långafisket fick allt mindre betydelse. På 1960-talet och 1970-talet utvidgades olika länders territorialvatten och svenska fiskare fick allt mindre möjligheter att delta i långafisket som övertogs av andra fiskerinationer. Fångsterna minskade också samtidigt.

Dagens fiske

Idag fiskas huvuddelen av långan i Barents hav och Norska havet (bland annat på Storeggen). Resten fiskas i Nordsjön, kring de brittiska öarna, kring Färöarna och Island. Norge står för ungefär hälften av den totala fångsten på cirka 40 000 ton enligt uppgifter från norska källor. Därefter följer Storbritannien, Frankrike och Danmark. Nedanstående diagram som är från svenska SLU Aqua stämmer inte överens med de norska uppgifterna. Förmodligen handlar diagrammet bara om fångsterna i Nordsjön trots att det inte står så. Eller så gäller de enbart EU-vatten.

Långa är mycket god matfisk och kan anrättas på en mängd olika sätt. Köttet är välsmakande och något grovt. Äts färsk eller saltad. Mest välkänt är när fisken används för beredning av julens lutfisk vilket är ene traditionella maträtt i Norge och Sverige. För användning till lutfisk används långa som torkats (spil-långa). Förutom torkning har långa historiskt också saltas. Numera är det främst färsk och fryst fisk som säljs. Den fiskas även idag i huvudsak med backor (långrev).

Birkelånga (blålånga)

Birkelånga (Molva dypterygia) är en nära släkting till den vanliga långan. Den förekommer i Atlanten från Grönlands sydspets över Island till Brittiska öarna och norska kusten och upp till Spetsbergen, sällsynt i Skagerak och vidare söderöver till Medelhavet (utom den inre, östra delen). De som finns i Medelhavet anses vara en underart so är skild från det atlantiska beståndet.

Birkelångan har två ryggfenor, en främre, som är hög men mycket kort, och en bakre som är mycket lång och når nästan ända till stjärtfenan. Även analfenan är lång. Färgen är mörkt gråbrun på ovansidan, ljusare, blåaktigt silverfärgad på buken. Fenorna är mörka med ljus ytterkant. Kroppen är långsträckt, med en kort skäggtöm under hakan.

Liv och leverne

Det är en marin art som uppehåller sig såväl över hårda som mjuka bottnar, främst längs kontinentalsluttningarna på 60 till 1 500 meters djup. Vuxna individer håller sig vanligtvis på 200–500 meters djup, medan yngre individer går grundare. Arten förekommer ofta tillsammans med långa.

Födan utgörs huvudsakligen av fiskar. Leken sker på 600–1 000 meters djup under april–maj. Birkelånga växer långsamt, mindre än 10 cm om året, och den blir könsmogen vid en ålder av 5–6 år. Livslängden kan uppgå till 20 år. Kan bli upp till 155 cm lång, vanligen dock cirka 100 cm.

Birkelånga

Fiske

Det har aldrig funnits nåt riktat fiske av birkelånga utan den tas främst som bifångst i annat fiske med backor eller trål. Arten anses vara utrotningshotad och beståndet är svagt. En del av de historiska fångsterna av långa var sannolikt birkelånga. Att den tas som bifångst i annat fiske kan vara en orsak till att beståndet är svagt.

Lubb

Lubb (Brosme brosme) eller som den kallas på många språk, brosme, är en annan fisk som tillhör lakfiskarna. På engelska heter den tusk. Lubben lever i kustnära vatten från New Jersey norrut, via Labradorhavet över vattnen söder om Grönland och runt Island, över norra Nordsjön, längs Skandinaviska halvöns kuster bort mot Murmansk och Spetsbergen. Vidare söderöver längs östra Atlantkusten ner till södra Portugal. I Sverige förekommer den i Skagerak.

Det är den enda art i ordningen torskartade fiskar som har en enda ryggfena. Denna är mycket lång och når ända till stjärtfenan. Även analfenan är lång. Ryggen och kroppssidorna är mörkt rödbruna, ibland också med gulorange tvärband, buken ljusare gråvit. Samtliga fenor är mörka; något ljusare närmast kroppen och gradvis övergående i svart utåt mot kanten. Fisken blir från 40 upp till 120 centimeter lång, dock vanligtvis mindre. Vikten är vanligen mellan 2 och 10 kilogram. Den troliga maxvikten är cirka 20 kg.

Liv och leverne

Den lever nära hårda bottnar i saltvatten på vanligen 150-450 meters djup, som mest 1 000 meter. Ungfiskar går högre upp. Lubben lever ensam eller i små grupper. Livslängden är minst 20 år. Leker under vår till sommar på djupt vatten. Honan lägger mellan 2 och 3 miljoner ägg. Dessa och ynglen är pelagiska. Ynglen börjar söka sig mot bottnen vid omkring 5 centimeters längd. Den blir könsmogen vid 6 till 10 års ålder.

Lubb äter kräftdjur, skaldjur, sjöstjärnor och bottenlevande fiskar.

Lubb

Fiske

Det har aldrig funnits nåt riktat fiske av lubb utan den fångas i huvudsak som bifångst i annat fiske med backor, garn eller trål. Lubb är en utmärkt matfisk och anses av många vara en delikatess. Köttet är fast och smaken kan påminna om hummer. Norge är det land där det fiskas mest lubb, cirka 70% av fångsten tas av norska fiskare. Andra nationer som fiskar lite större mängder lubb är Färöarna och Island,

Läs mer:

Relaterade

Upptäck mer från Svenssons Nyheter - Njord

Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.