När det gäller fiske är svenska journalister faktiskt att betrakta som monumentalt okunniga. De flesta skriver kanske bar en enda gång i sitt liva om fiske och då skriver de i allmänhet bara det som intervjuobjektet säger. Alternativt vad de får sig tillsänt från nån lobbyorganisation eller miljöorganisation.
Stockholmare och medelklass
Eftersom journalister i huvudsak tillhör den kulturella medelklassen i Stockholm har de ingen naturlig kontakt med fisket, ingen koppling till fisksamhällen och ingen kunskap om fiske. Deras ingång är därför alltid den okunnige miljöaktivistens och de sagor de sprider får de oftast från propaganda. Propaganda från lobbyorganisationer och miljöorganisationer.
Journalisterna saknar tid och kunskap för att kunna ställa följdfrågor. De kollar inte upp vad yrkesfiskarna själva säger förutom när det handlar om nån småskalig garnfiskare i Stockholmstrakten som bedriver ett mycket begränsat fiske. Det bor ju nära och är lätta att få kontakt med. Kanske går det till och med att träffa dem när journalisterna tillbringar lite semestertid i sitt skärgårdshus. De har aldrig sett en trålare eller ett levande fiskeläge och aldrig träffat en yrkesfiskare som bedriver yrkesfiske de flesta dagar under året.
Bohusläningen
Det innebär att det mesta av vad journalisterna saknar koppling till verkligheten. Rapporteringen blir ensidig. Utan källkritik och källkontroll. Naturligtvis finns det undantag. Det gäller bland annat några journalister på Bohusläningen. Att de arbetar på Bohusläningen är symptomatiskt. Det handlar om journalister som både har kontakt med och koppling till yrkesfisket, fiskelägen och enskilda fiskare. De har en mer komplex bild av fisket och skriver mer neutralt och mångfasetterat.
Förutom Bohusläningen finns det även en del andra journalister som anstränger sig. Även om det kanske inte blir så bra på grund av de litar mer på sina klassfränder från den stockholmska medelklassen som befolkar Stockholms universitet, lobbyorganisationer (BalticWaters 2030, Fishsec, Sportfiskarna, WWF med flera) än på forskare, fiskare och myndighetspersoner från västkusten.
Förutfattade meningar
Ett typexempel på en journalist som ansträngt sig men inte kunnat frigöra sig från de fördomar och förutfattade meningar som följer med ett medelklassliv i Stockholm är Marcus Lundblad-Joons. Han har skrivit ett stort reportage i Magasinet Icon där han bland annat intervjuat mig. Men i stort upprepar han de vanliga felaktigheterna och lögnerna om sillbestånden och fisket. Han värderar det lobbyisters anställda säger högt men fäster ingen betydelse vid vad flertalet forskare (exempelvis vad de som arbetar med beståndsbedömningar vid ICES (Int. Havsforskningsrådet) säger.
Den som vill få bättre information om hur yrkesfisket faktiskt ser ut och vad som sker kan företrädesvis vända sig till norsk, dansk, åländsk och finsk media. Journalisterna där verkar mycket kunnigare, duktigare och noggrannare än deras kollegor i Sverige.
Läs mer:
- Varför miljölobbyister har fel om subventioner till fisket
- Är det rimligt att det svenska fisket subventioneras?
- Subventioneras det svenska fisket?
- Debatten om sill och strömmingfisket är helt urspårad
- Det småskaliga fisket och överförbara fiskerättigheter
- Överförbara fiskerättigheter på gång i det demersala fisket
- Effekterna av överförbara fiskerättigheter i Sverige
- Konsekvenser av överförbara fiskerättigheter
- Vill vi ha ett svenskt fiske krävs modernitet och lönsamhet
- Maten för larver och yngel styr sillbeståndens storlek
- Klimatförändringar bakom minskande lekbestånd av sill
- Fisketrycket styr inte storleken på sillbestånd
- Miljö- och klimatvänligt fiske
- Att äta mer sill och skarpsill
- Hur fungerar kvotsystemet – EU, ICES och Sverige
- Bästa matfisken kommer från det mest miljövänliga fisket
Upptäck mer från Svenssons Nyheter - Njord
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.