Intressant om fisket i Stockholms skärgård

Havsmiljöinstitutet har nyligen gett ut en rapport vid namn Fisket i Stockholms skärgård under historisk tid. De har tagit en titt på hur fisket i Stockholms skärgård sett ut över tid. Ordentliga uppgifter finns inte förrän vi 1800-talet mitt men fiske har pågått sen urminnes tid. Det var i alla fall från 1800-talet och framåt i huvudsak ett binäringsfiske.

Med urbaniseringen, rationaliseringen inom jordbruket och förvandlingen av de flesta egendomar och fastigheter i skärgården till fritidshus upphörde fisket för försäljning till konsument.

Märkligt nog nämner rapporten inte med ett enda ord det omfattande historiska håvfisket av nors i Stockholms ström men det fisket kanske inte räknas som fiske i Stockholms skärgård. Den plågas också av att en av författarna inte kan låta bli att framföra fram politiska uppfattningar i rapporten, främst tyckanden utan stöd i forskning eller verklighet.

1800-talet

I rapporten tas en översikt av de fiskar som fångade i Stockholm skärgård under 1800-talet. Det är intressant läsning och speciellt intressant är det som står om storspiggen:

Storspigg förekom överallt. Enligt Westbeck (1753) så ”finnes äfven i insjöar, men til gräselig myckenhet i Saltsjön”. Ekström (1830–1834) uppger att arten är nyttig med tanke på den olja som kan kokas av den samt att den förekommer vissa år i ”otroliga sammanskockningar”. Leken ansågs ske i juni. Sundevall (1855) hänvisar till franska studier som har visat att spiggen bygger bon. De största mängderna kunde vissa år fångas nära fastlandet, men mestadels sker fisket i ytterskärgården. Variationen i förekomst härleds till var strömmingsynglen är vanligast samt förekomst av parasiter som reglerar förekomsten, särskilt Bothriocephalus solidus (Ekström op.cit.).

Spiggen tyck alltså vara beroende av god tillgång till sillyngel (strömmingsyngel) vid kusten. Eftersom det idag finns extrema mängder storspigg innebär det med all sannolikhet att det finns stora mängder lekande sill och sillyngel. Det innebär också att det kan vara den stora mängden storspigg som tillsammans med säl och skarv som är huvudanledningen till att det inte finns nån sill/strömming långt in vid kusten. Längre ut till havs finns det ju enligt ICES gott om sill/strömming, framförallt i Bottenhavet.

1900-talet

När det gäller utvecklingen under 1900-talet visar rapporten att yrkesfisket i princip försvann total under 1960- och 1970-talen och därefter en svag men stadig minskning. Både yrkesfiskare och binäringsfiskare försvann samtidigt. Nyrekryteringen till fisket verkar i princip ha upphört på 1960-talet och idag finns bara äldre yrkesfiskare. Att det skulle vara en kraftig minskning av antalet yrkesfiskare i nuläget som bland annat Sportfiskarna påstår är inte sant.

När fisket nästan försvann helt på 1960- och 1970-talen så handlade det om att allt fiske förutom sillfisket (strömmingsfisket) och ålfisket försvann. Torskfisket, fisket av abborre, sik, braxen, mört, lax och id upphörde nästan totalt. Under 1950-talet och 1970-talet fanns ett visst skarpsillsfiske och på 1980-talet återkom torskfisket för 15-20 år senare försvinna igen.

Från skärgårdshemman till fritidshus

Huvudorsakerna till det försvunna fisket i Stockholm skärgård tycks ha varit att fastigheterna och gårdarna köptes upp av stockholmare som ville ha dem som fritidshus. Eftersom fisket i huvudsak bedrevs med stöd av enskild rätt innebar detta att fisket inte längre kunde bedrivas. En annan viktig anledning var larmen om stora mängder miljögifter i fet fisk från Östersjön.

Sill/ strömmingsfisket tycks ha fortsatta på oförändrade nivåer fram till 1980 men i och med EU-inträdet 1995 och Livsmedelsverkets avrådan från att äta fet fisk från Östersjön försvann hela marknaden för sill/strömming från Östersjön. När torskfisket såväl som konsumtionsfisket av sill/strömming kraschade på 1990-talet började västkustfiskare att istället fiska sill/strömming i Östersjön till foder och fiskmjöl.

Orsaker till minskat fiske

Rapporten listar följande anledningar till det minskade fisket i Stockholms skärgård:

• förändrade matvanor
• kvicksilverlarm i sötvattensfisk
• larm om gifter i fet fisk som strömming och lax följt av kostrekommendationer
• förändrade ägoförhållanden med det ökade fritidsboendet
• nedgången i torskbeståndet
• ålens gradvisa försvinnande
• ändrade regler för laxfisket (lax får i yrkesfisket bara fiskas längs Norrlandskusten)
• eventuella miljöförändringar orsakade av andra faktorer än fisket
• sälen och skarvens återkomst i skärgården
• och slutligen konkurrens om strömmingen från det högeffektiva, mobila pelagiska fisket.

Den sista punkten verkar enbart ha kommit med av politiska skäl. Redan på 1990-talet upphörde i stort sett allt konsumtionsfiske av sill/strömming och det har därefter inte funnits nån konkurrens mellan kustnära fiske och trålfiske ute till havs. Om det nånsin funnits.

En märklig sak är att rapporten inte nämner övergödningen eller klimatförändringar. De är de viktigaste miljöförändringarna som ägt rum och har kraftigt påverkat möjligheterna till ekonomiskt gångbart fiske. Dessa två saker är huvudanledningen till torskbeståndets minskning och storspiggbeståndets extrema tillväxt.

Rapporten påstår också att det blivit förbättrad konsumentefterfrågan på sill/strömming under senare år. Det är ett påstående utan belägg och det är troligen inte heller sant. Det är inget annat än ett politiskt ställningstagande som inte hör hemma i den här typen av rapport. På grund av miljögifterna finns ingen efterfrågan.

Kapitalstarka stockholmare

Förutom de underligheter jag nämnt och de politiska ställningstaganden jag kritiserat är det i stort en intressant rapport, framförallt upplever jag att informationen om fisket på 1800-talet är intressant. Dessutom är bitarna om utvecklingen på 1960-talet med förvandlingen av Stockholms skärgård från ett jordbrukslandskap med binäringsfiske till fritidshusområde ett intressant påpekande som jag inte tidigare tänkt eller funderat på.

Det verkar som om samma kapitalstarka stockholmare som i praktiken avskaffade yrkesfisket och utplånade yrkesfiskarkåren i Stockholms skärgård är desamma som idag vill avskaffa allt yrkesfiske i området (eller rättare sagt är det deras barn som vill gå vidare med att avskaffa allt yrkesfiske, inte bara yrkesfiskarna i Stockholm).

Läs mer:

• Det finns inga bevis eller belägg för att sillen i Östersjön är i kris
• Felaktigheter och meningslösheter om sillen i Östersjön
• Det finns inga förutsättningar för konsumtionsfiske av sill i Östersjön
• Förbluffande okunnighet bland partierna om fiske, gifter i fisk och trålning
• Sportfiskarnas uppblåsta självbild och arrogans
• Det finns problem med att förvalta för maximalt hållbart uttag av fisk
• Sillbeståndet i Bottenhavet större än vad som tidigare antagits
• ICES om Östersjöns fiskekvoter år 2022
• Sportfiskarna fortsätter sprida lögner om det pelagiska fisket
• Visst kan Sverige flytta trålfiskegränsen, men …
• Sillen/strömmingen i Östersjön är inte hotad
• Varför sill/strömming från Östersjön inte fiskas för konsumtion
• Märklig förvaltning av skarpsill (brisling)

PS. Någon kanske tycker det är underligt att jag kritiserar Svedäng och Rolff för politiska kommentarer men själv fyller hela min artikel med politiska kommentarer. Men Svedäng och Rolff har gör anspråk på att ha publicerat en vetenskaplig rapport. En sådan ska vara fri från politiska kommentarer. Jag har skrivit en politisk kommentar till rapporten vilket ju är nåt helt annat än en vetenskaplig rapport.