Kompromisslöshet gör strömmingsproblemet svårlöst

Bristen på vårlekande sill längs med kusten från Stockholmsområdet och Norrlandskusten är ett reellt och existerande problem. Känt är också att sillen blivit genomsnittligt mindre. Så långt är i stort sett alla överens. Men sen uppstår problemen. Enligt de småskaliga kustnära yrkesfiskarna i beror problemen på en enda sak. Det storskaliga fisket, det så kallade industrifisket.

Kustfiskarna verkar helt ointresserade av vad forskningen faktiskt säger och helt ointresserade av historien. De vill inte prata med andra yrkesfiskare men de pratar gärna om dem. Denna ovilja att ta till sig kunskap och lära sig av historien är det som gör att problemen är mycket svåra att lösa. Kustfiskarna tycks inte vilja ha en lösning. De verkar ovilliga till samtal och samarbete. De tycks inte vilja kompromissa på något sätt.

Höstlekare och vårlekare

Låt oss börja med historien. Det är välkänt att sillbestånd (strömmingsbestånd) av naturliga skäl kan variera i storlek på ett periodiskt vis. Växlingar mellan dominans av vårlekande bestånd och höstlekande bestånd har också förekommit med regelbundna mellanrum. På 1940-talet fiskades sill för surströmmingstillverkning på hösten då det var brist på vårlekande sill som kunde fiskas på våren. Det går naturligtvis att byta till höstfiske nu också men ingen kustfiskare verkar vilja göra det. De vill göra som de alltid gjort och inte ändra sig ett dugg. Det är självklart att det då blir problem.

Nu vet vi förstås inte om ett skifte mellan vår- och höstlekande sill skett men mycket tyder på det då det totala sillbeståndet i Östersjön inte minskat enligt den forskning som finns. Om det är så samtidigt som det vårlekande beståndet minskat så har det höstlekande beståndet faktiskt ökat. Det totala beståndet i Bottenhavet har dock minskat men är fortfarande på en nivå som är långsiktigt hållbar. Mycket tyder på att det också här skett en växling från dominans av vårlekande bestånd till dominans av höstlekande bestånd.

Enskilda kustfiskare har dock i kommunikation med mig förnekat att det skulle finnas höstlekande sillbestånd. Snacka om att förneka verkligheten och forskningen.

Klimatförändringar

Det finns förstås andra orsaker som kan ha medfört en minskning av de vårlekande sillbestånden men inte av de höstlekande bestånden. En sådan orsak kan vara klimatförändringarna. I södra Östersjön har det lett till att leken för sillen misslyckas då larver och yngel inte får tillräckligt med föda och dör av svält. Det kan naturligtvis vara på samma sätt längre norrut i Östersjön och i Bottenhavet.

Klimatförändringar i form av varmare hav leder dessutom till en minskning av storleken på enskilda fiskar i ett bestånd. Det kan vara en av orsakerna till att sillen blivit mindre i storlek. Även ett för stort fiske kan leda till en storleksminskning.

Spigg och skarpsill

Andra möjliga förklaringar till att den vårlekande sillen misslyckas med leken finns också. En sådan förklaring kan vara att det enorma spiggbeståndet äter upp ägg och larver. I södra Östersjön kan det enorma skarpsillsbeståndet eventuellt göra samma sak och dessutom konkurrerar de om födan.

Dessutom skulle naturligtvis fiskets fångster kunna domineras av vårlekande sill och leda till en minskning av beståndet av vårlekare. Historiskt har forskningen dock ansett att trålfisket i Östersjön och Bottenhavet främst fiskat höstlekande sill.

Lösningar

Det finns en mängd olika lösningar som kan leda till en förbättring av läget. Till exempel ett minskat fiske av sill, ett ökat fiske av skarpsill och ett riktat fiske av spigg. Detta ökade fiske bör då troligen ske i uthavet under vintern och sommaren. Minskningen av sillfisket bör kanske framförallt ske under och för lekperioderna samt i och näre lekområdena. En generell utflyttning av trålfiskegränsen är dock sannolikt helt verkningslöst.

Kustfiskarna kan flytta delar av sitt fiske till hösten och bli mer rörliga. De måste leta efter fisken och inte bara fiska på samma ställe som de alltid gjort. En flytt till hösten skulle innebär att surströmmingsfabrikerna skulle få bedriva sin tillverkning då. Det har de dessutom gjort förr så det är inget konstigt. Men det kräver en annan inställning från kustfiskarna. Det kan inte bara hålla fast vid att göra som de alltid gjort.

Mottagningsanläggningar

Behöver fiskhandlare och beredningsindustrier med flera ändå tillgång till sill (strömming) på våren kan de köpa från fiskmottagningen i Kaskö, Finland, där det landas konsumtionssill från de stora trålarna. Alternativt kan de bygga upp en egen mottagningsanläggning i exempelvis Norrsundet i samarbete med de stora trålarna och deras ägare. Men det kräver samarbete, samtal och förhandlingar istället för pajkastning i medierna och aggressiva utfall mot västkustfiskare.

Förvaltningen av sillen bör också delas upp i mindre enheter. Exakt hur det ska göras vet jag inte men de olika enskilda ICES-rutorna kanske var och en ska vara en förvaltningsenhet även om det är delvis samma sill som flyttar sig mellan rutorna.

Samarbete, samtal och gemensamma lösningar

Kustfiskarna måste också vara beredda på att det faktiskt finns andra förklaringar till läget än vad deras tro ger vid handen. Andra förklaringar innebär att det även finns andra lösningar än den de hävdar den enda. Centralt är att alla inblandade måste sluta vara så tvärsäkra och kompromissovilliga som kustfiskarna liksom en del sportfiskare, fritidsfiskare, stockholmsforskare och lobbyister är. Endast gemensamt och i samarbete kan problemen lösas.

De måste börja prata med andra yrkesfiskare trots att många av dem, både på sociala medier och i verkligheten säger att de aldrig tänker prata med yrkesfiskarna från Västkusten. Några av de som uttryckt en sådan ovilja direkt till mig är exempelvis Tom Sundell och Dennis Bergman. De måste också sluta med aggressiva smutskastningskampanjer mot det pelagiska fisket, industrifisket och västkustfiskare. Samtidigt vill jag nämna att det finns andra kustfiskare som exempelvis Rune Wickström som har en mer öppen attityd och inställning.

Politiken och forskningen

När det gäller en minskning av sillfisket och sillkvoterna har det visat sig att politiken och i viss mån forskningen som är problemet. Det är de som inte vill minska kvoterna. Det är alltså inte ett problem orsakat av fisket eller yrkesfiskare. Därför måste de felaktiga och aggressiva kampanjerna mot delar av yrkesfisket upphöra. Kritiken ska riktas mot politikerna och förvaltningen. Inte mot industrifisket, det pelagiska fisket och de stora trålarna.

Det är också politikerna som beslutar om hur förvaltningen ska se ut. Forskare och myndigheter måste utreda hur det kan förändras. Så även i detta fall är det mot politiker och myndigheter som krav ska riktas.

Läs mer:
Gilla Anders Svensson på Patreon!