Olagliga utkast i danskt fiske

Danmarks Radio (DR) har låtit forskare på DTU Aqua beräkna hur stora utkasten av torsk i torskfisket i Östersjön är. De har kommit fram till att 10% av fångsterna kastas ut i strid med landningsskyldigheten. Det hela är en beräkning med utgångspunkt från 51 undersöka fisketurer och inte ett bevis på att det verkligen förhåller sig på det viset. Men det är sannolikt ändå en ungefärligt korrekt siffra. Att olaga utkast förekommer tror jag alla är överens om. Utkasten i det svenska torskfisket i Östersjön är sannolikt också i samma storleksordning.

Problemet som finns är att lagar och regler inte fungerar ihop med verkligheten. Torsken i östra Östersjön är mycket småväxt och det betyder att det är många små torskar i fångsten. För torskar under minimimåttet som inte får säljas som mat och därmed går till fiskmjöl och foder  får yrkesfiskarna mycket dåligt betalt. De vill därför inte landa små torskar för då blir fisket olönsamt för dem.

För att undvika små torskar kan maskorna göras större i trålen och en rist som sorterar stora och små fiskar kan användas. Problemet med detta är att regelverket i Östersjön inte tillåter att yrkesfiskarna själva anpassar redskapen så att de fångar färre små torskar. I Västerhavet (Nordsjön, Skagerak och Kattegatt) är detta möjligt vilket gör att problemet sannolikt är mindre där. HM 635 Karbak, som tas upp som ett exempel i DR, fiskar främst i Nordsjön och har alltså helt andra möjligheter att anpassa sina trålar än vad en trålare i Östersjön har.

Samtidigt menar forskarna att problemet i Östersjön är att fisket tar upp för många stora torskar och att fisket på de stora måste minska. För att kunna uppnå ett sånt mål borde minimimåttet sänkas och rist för att sortera bort stora torskar användas i trålen. För garn måste en största maskstorlek bestämmas.

I västra Östersjön är problemet ett annat. Där har det fiskats för hårt. Följden är att det finns fr många båtar som fiskar på beståndet. Framförallt i Danmark och Tyskland.

I Tyskland finns inga överförbara fiskerättigheter vilket gör att fiskeflottan inte automatiskt anpassas till resursen. Följden blir olönsamt fiske och ett mycket starkt tryck mot ökat fusk. Fisk som ger dåligt betalt slängs överbord för att den inte ska räknas av från kvoten.

I Danmark finns överförbara fiskerättigheter vilket borde få till följd att antalet båtar som fiskar på torsken i det västra beståndet minskar. Men minskningen har inte varit tillräcklig och huvudorsaken till det är att Danmark sdelvis att systemet ur spel genom Kystfiskerordningen. Denna innebär att olönsamt fiske blir kvar då det tilldelas extra fiskerättigheter (Kvoter). Dessutom har de gett ekonomiska bidrag till yrkesfisket så att ekonomiskt olönsamma företag kunnat överleva. Yrkesfiskarna och fiskebåtarna som inte får extra fiskerättigheter får istället en minskning vilket leder till olönsamhet även för dem. Detta medför samma problem som i Tyskland.

Fiskeförvaltningen måste ha ett system som innebär att fisket anpassas till resursen snabbt och smidigt. Det enda kända förvaltningssystemet som faktiskt fungerar för att åstadkomma detta är överförbara fiskerättigheter.

Att problemet skulle kunna kontrolleras bort som folketingsledamöterna Simon Kollerup och Ib Poulsen tror är dock fria fantasier. Den sortens kontroll skulle vara för dyr för de enskilda småfiskarna och för samhället. Det är betydligt bättre att skapa regler som underlättar för yrkesfisket att fiska så miljövänligt, klimatvänligt och lagligt som möjligt. Idag fungerar regelverket ofta tvärsom. Yrkesfisket behöver mindre detaljrika regler och lagar samt större frihet. Inte mindre frihet och onödig dyr kontroll.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Advertisements

Färre danska fiskare åker fast för regel och lagbrott

Enligt en rapport från Landbrugs- og Fiskeristyrelsen i Danmark om fiskerikontroller konstateras att antalet danska yrkesfiskare som åkt fast för att ha brutit mot regler och lagar har sjunkit. Fiskerforum menar att det är ett tecken på att danska fiskare blivit laglydigare.

Så är det naturligtvis inte automatiskt. Det kan vara så, men det klan lika gärna vara så att kontrollerna missar de som fuskar. Det är trots allt bara ett fåtal landningar och fiskeresor som kontrolleras. Det är svårt att utifrån en så ofullständig kontroll dra generella slutsater om laglydnad och regelbrott.

Ett tecken på att det sannolikt inte är så att danska yrkesfiskare blivit laglydigare är misstankar om att landningskyldigheten inte följs. Andelen undermålig fisk vi kontroller till sjöss är nämligen betydligt högre än vid landningskontroller. Något som tyder på att utkast av för liten och skadad fisk sker:

På de områder, hvor de fleste overtrædelser af reglerne blev konstateret, er der tale om formelle overtrædelser af rapporteringsforpligtigelser. Også her er der dog tale om færre overtrædelser end i de foregående år.

Derudover har en særlig opgave for fiskerikontrollørerne i 2016 været at vejlede fiskerne om de nye regler i relation til landingsforpligtelsen.

»Desværre ser vi indikationer på, at nogle fiskere ikke efterlever reglerne om at ilandbringe al fanget fisk. For eksempel ser det ud til, at der smides fisk ud, når vi sammenligner mængden af undermålsfisk ved kontrol til søs med mængden af undermålsfisk, der bringes i land, når ikke der er gennemført kontrol,« siger Mik Jensen.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Om ett ITQ-fiasko

När ett fiskeriförvaltningssystem baserade på överförbara fiskerättigheter (ITQ, TFC, catch-shares) etableras är det mycket viktigt hur det utformas. Det måste utformas i samarbete med de som berörs (även om all inte kommer att hålla med om utformningen eller vara nöjda), det kustnära fisket måste skyddas, det måste finnas gränser för hur mycket en enskild fiskare/ett ensklit fiskeriföretag får äga och särskilda regler för nya fiskare bör finnas.

De flesta system som finns i Europa och Kanada är skapade utformade på detta sätt. Även i USA är det vanligt men där finns också system där några få företag/yrkesfiskare kontrollerar större delen av fiskerättigheterna (kvoterna). Ett särskilt misslyckat system med TFC är det demersala fisket i nordöstra USA (New England). Där finns inga koncentrationsgränser och några få fiskeriföretag kontrollerar idag större delen av fiskerättigheterna i flera olika fisken, exempelvis Carlos Rafael, O’Hara Corp och Nordic Fishing Inc, de två senare samarbetar dessutom i fiskförsäljningsledet. 20 % av fiskeriföretagen kontrollerar 85% av fiskerättigheterna. Carlos Rafael är den helt dominerande innehavaren av fiskerättigheter för plattfisk och vitfisk.

TFC infördes i New England för att komma till rätta med minskande fiskbestånd, men det tycks inte ha gjorts ett tillräckligt bra förarbete. Fisket landade cirka 30 000 ton fisk men TAC var 130 000 ton. Det fanns alltså inte nåt generellt överfiske om vi utgår från landningar, men det fanns ett oerhört slöseri med resurser. Det rimliga hade varit att införa tvingande regler om selektiva redskap, analyser varför bara en liten del av kvoterna landades. Slängdes resten överbord på grund av för liten betalning eller fiskades det aldrig? Till saken hör att torsk är en så kallad strypkvot i området då kvoten är mycket låg och det är svårt att fånga annan bottenlevande (demersal) fisk utan att fånga torsk.

Om båtar vill fiska lönsamt och landa övrig fisk blir de därför tvingade att göra som Carlos Rafael, landa fisken som nåt annat än vad den är. Alternativet är att slänga ut torsk och plattfisk (vissa arter av plattfisk är också strypkvoter i området) till havs. Resultatet i bägge fallen är att storleken på bestånden missbedöms och kvoterna blir fel. Därför finns det idag en enorm kvot på kolja (som inte motsvarar hur mycket kolja som finns) då mycket plattfisk och torsk har landats som kolja men sen sålt till fiskbutiker under sin riktiga beteckning. Då kolja har betingat ett lägre pris har detta inneburit svarta inkomster för många då prisskillnaden mellan kolja och torsk har fiskhandelsföretagen och fiskeriföretagen fått smussla undan så att det inte skulle gå att se att de tjänade mer än vad som var möjligt. Samtidigt har detta sannolikt också lett till överfiske av torsk, alternativt eller också en underskattning av torskbeståndens storlek.

Sannolikt har torskbestånden överfiskats, men på grund av att data inte stämmer är det sannolikt ingen som längre har koll på beståndens storlek och hur mycket som borde vara möjligt att fiska.

Systemet för demersal fisk i New England bygger inte på att enskilda båtar innehar fiskerättigheter utan på att kooperativa enheter (sektorer) innehar fiskerättigheter. Inom dessa sektorer kan fiskerättigheter sedan säljas, köpas, bytas, hyras in och hyras ut. Systemet omfattar 12 arter, torsk, kolja, sej, yellowtail (yellowtail flounder), rödtunga, vinterflundra, fönsterglasvar, lerskädda, hälleflundra, uer (kungsfisk), oceantånglake (ocean pout) och vitbrosme (white hake).

2001 föreslogs ett system med havdagar för att förvalta fisket. Antalet havdagar som olika båtar tilldelades baserade spå fiskehistoriken mellan 1996 och 2001. Fiskebåtar och yrkesfiskare som inte fiskat under den aktuella perioden förlorade sina tillstånd att fiska. Havdagar kunde överföras permanent från en båt till en annan för att möjliggöra ett ekonomiskt lönsamt fiske och fisketillstånd kunder överföras till en annan person förutsatt fiskebåtarna och tillstånden var av samma typ och storlek. I systemet fanns också begränsningar för länden på en fiskeresa med mera. 2004 infördes detta system på en del av Georges Bank och 2006 på ytterligare en del. 2006 fanns det 650 fiskebåtar i det demersala fisket i området och de genomförde 19 000 fiskeresor som använde 33 000 fiskedagar. 2009 hade antalet båtar minskat till 571.

Fiskbestånden i Mainebukten och på Georges Bank fortsatte dock minska trots att havdagar införts och TAC (total tillåten fångst) länge använts. TAC minskade efter hand och de problem med felrapporterade landningar, felaktiga beståndsuppskattningar, formellt underfiske, utkast, svarta pengar osv fortsatte. Antalet havdagar för båtarna minskade och fisket förblev på pappret mycket olönsamt. De som hade ett lönsamt fisk på grund av svarta inkomster tvättade dess pengar och investerade i havdagar och båtar som de kunde köpa från yrkesfiskare som inte hade samma möjligheter att tjäna svarta pengar. En av de som fuskade och köpte var Carlos Rafael.

Utan att analysera vad problemen egentligen berodde på och hur det bäst skulle kunna åtgärdas infördes catch shares mycket snabbt och utan att berörda fiskare var med i processen. Systemet fick därför låg acceptans men kom snabbat att innebära en kraftig minskning av antalet fiskebåtar till 450 stycken år 2012 och 327 år 2013. Minskningen har sannolikt fortsatt.

Minskningen var en följd av att överförbara fiskerättigheter infördes men också sannolikt nödvändig då det troligen fanns en stor överkapacitet i fisket i New England men det visste egentligen ingen då det hela inte undersökts ordentligt. Eftersom det samtidigt enligt landningsstatistiken landades mycket mindre fisk än vad TAC tillät borde någon ha fatta oråd. Det fanns stora problem med redovisningen av landningar och sannolikt också med utkast. Dessa problem adresserades inte i det nya systemet. Därför fortsatte fiskeriföretag att landa fisk med fel beteckning och med delvis svart betalning. Överfisket av vissa arter fortsatte medan underfiske av andra arter inte syntes. Det blev kraftiga skevheter i systemet som inte har adresserats och vissa av fiskbestånden fortsatte minska. På pappret förblev många fiskeriföretag olönsamma.

När yrkesfisket i New England på pappret inte har kunnat fiska mer än en mindre del av sina kvoter har resultatet dessutom blivit att fiskerättigheter blivit mycket billiga att köpa och att hyra in. Dessutom tycks torskbeståndet ha kollapsat totalt. För fiskeriföretagare med tillräckligt med kapital har båda dessa saker inneburit att uppköp blivit mycket billiga. Bristen på ett tak för hur mycket någon får inneha har därför lett till en situation där Carlos Rafael med hjälp av illegalt förtjänade pengar tillskansat sig ett dominerande ägande av fiskerättigheter, i sektor nio som står för nästan 20% av landningarna i det demersala fisket svarar Rafaels båtar för cirka 25%. Av de totala redovisade landningarna står Rafael troligen för någonstans mellan 10 och 20%.  För de minsta yrkesfiskarna utan tillräckligt med pengar har systemet med TFC i New England blivit en smärre katastrof om de inte klarat att ställa om till att fiska pilgrimsmussla (scallops), hummer och snäckor (conch).

Resultatet av det snabba och ogenomtänkta genomförandet av ett TFC-system i nordöstra USA (New England) är en rad problem för fiskbestånden såväl som för yrkesfisket och yrkesfiskarna. En minskning av antalet båtar och yrkesfiskare har sannolikt varit nödvändig, men systemets dåliga utformning, bristen på selektivitet i fisket, dåligt fungerande kontroll med mera har lett till omfattande svartfiske, olagliga landningar, stor mängder svarta pengar, dålig lönsamhet, både underfiske och överfiske, omfattande utkast av oönskade arter eller arter som yrkesfiskaren inte har nån kvot för, fortsatt brist på kapital för att investera i ny teknik och nya båtar. Omoderna båtar har i sin tur bidragit till olönsamt fiske, farlig arbetsmiljö med mera. Den här typen av negativa resultat av ett TFC-system har inte setts i områden där det utformats på ett korrekt sätt som exempelvis i det demersala fisket i Alaska inklusive det från Deadliest Catch så kända krabbfisket, i Sveriges pelagiska fiske eller Danmarks fiske.

För att råd bot på problemen har en av de organisationer som drev på för att få ett TFC-system i New England, Environmental Defense Fund (EDF), föreslagit förbättrade kontroller ombord med kameror eller kontrollpersonal. Det senare blir väldigt dyrt för den enskilde yrkesfiskaren och i praktiken omöjligt för de minsta, det förstnämnda känns som ett intrång i den personliga integriteten för den enskilde fiskaren såvida det inte handlar om kameror som bara filmar själva fångsten.

Rimligare vore förstås att i första hand ändra systemet så att de saker som saknas i det införs, dvs skydd för små fiskeriföretag, regler mot passiva rättighetsinnehavare, koncentrationsbegränsningar (tak), krav på selektiva redskap, landningskontroll (inte bara kontroll ombord), möjlighet för nya yrkesfiskare att ta sig in i systemet, landningsskyldighet etc. En del av detta förelås också av yrkesfiskarorganisationer:

• Mandating permit banks and quota caps is the very least we can do to make sure more people have the chance to make a fair and honest living under quota management systems.

• Allow fishermen to land discards to be donated to food banks, schools and federal food-service agencies without it counting against their personal quota. You can most accurately (and safely) count fish when they’re all being landed at the dock.

• Reallocate federal funds from on-board monitoring to dockside monitoring and better data collection.

• Make cooperative research mandatory under Magnuson for every federally monitored species that is classified as overfished or undergoing overfishing and ensure that that data is incorporated it into an annual assessment.

Landningskontroll kan dock inte komma till rätta med olagliga utkast i ett system där landningsskyldighet finns. Däremot kan problem med felrapporterad fisk i stor mängder undvikas vilket ger bättre beståndsuppskattningar och mindre mängd svarta inkomster. Problemen med begränsade kvoter kan dock bara lösas genom att fiskeflottan minskar, kvoterna ökar eller med hjälp av selektiva redskap. I vissa lägen går alla sakerna att använda, i andra bara några av dem. Var och en av åtgärderna löser dessutom inte problemet utan det behövs flera av dem.

Att antalet yrkesfiskare minskar när TFC-system införs är egentligen inte en effekt av TFC-systemet i sig, utan en konsekvens av att det finns överkapacitet (dvs för många yrkesfiskare och båtar i förhållande till fiskeresursen). TFC-system är bara ett effeltiv sätt att anpassa kapaciteten till resursen.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , ,

Nytt fördelningssystem för det demersala fisket föreslaget

Havs- och vattenmyndigheten (HaV) har till slut föreslagit ett nytt system för att fördela fiskerättigheter för bland annat torskfiske i Östersjön och fiske efter vitfisk, havskräfta och räka i Västerhavet. Syftet är att bland annat minska utkast av fisk och att undvika kollektiva fiskestopp.

– Individuella årliga fiskemöjligheter ger också yrkesfiskare ökad flexibilitet och bättre möjlighet att planera sin verksamhet, säger Ingemar Berglund, chef för avdelningen för fiskförvaltning på HaV i ett pressmeddelande.

I dag fördelas fiskemöjligheter kollektivt genom vecko- eller månadsransoner för flera arter i Västerhavet. För fiske med torskfångande redskap och fiske efter havskräfta med bottentrål försedd med artsorterande rist finns också begränsningar genom ett så kallat effortsystem.

Havs- och vattenmyndigheten vill införa ett system med individuella årliga fiskemöjligheter (fiskerättigheter) inom det så kallade demer­­sala fisket (skaldjur och bottenlevande fisk) i Östersjön och Västerhavet det vill säga Nordsjön, Skagerrak och Kattegatt. Den enskilde fiskaren ska också kunna överlåta dessa fiskerättigheter till andra yrkesfiskare under året enligt HaV:s förslag. Fördelningen hur mycket varje enskild fiskare får fiska baseras på dennes fångster mellan åren 2011 och 2014.

– Fiskemöjligheter på årsbasis i stället för korta perioder ger den enskilde fiskaren bättre möjlighet att planera sin verksamhet och anpassa fiskemetoder och fiskemönster till nya krav, säger Ingemar Berglund, chef för avdelningen för fiskförvaltning på HaV.

Den 1 januari 2015 började landningsskyldigheten införas inom EU för att minimera utkast och oönskade fångster samt för att påskynda utvecklingen av ett mer selektivt fiske. Regeringen har också avsatt medel utveckling för mer selektiva redskap för att underlätta genomförandet av landningsskyldigheten. Ett flertal projekt har redan beviljats medel.

Tidigare skulle yrkesfiskare kasta tillbaka vissa fiskarter om de till exempel var under minimimåttet. För arter som till exempel torsk och vitling i Skagerrak och Kattegatt har en stor del tidigare fångster kastats. Landningsskyldigheten innebär att alla fångster av kvoterade arter ska registreras, landas och räknas av från kvoterna oavsett storlek. Den införs stegvis för olika havsområden, arter och fisken och ska vara helt införd inom EU år 2019.

En av de stora utmaningarna med landningsskyldigheten är så kallat begränsande arter (strypkvoter). Det är arter som fångas i flera olika redskap och vars nationella kvot är så liten att den riskerar att bli uppfiskad innan årets slut, till exempel torsk i Skagerrak.

– Om den nationella kvoten för en begränsande art som torsk i Skagerrak tar slut innan årets utgång kan det leda till att vissa redskap måste förbjudas för att förhindra överfiske av just den arten. Problemet är att samma sorts redskap ofta används i till exempel inom kräftfisket som då också måste stoppas även om kvoten inte är utnyttjad, säger Patrik Persson, chef för tillståndsenheten på HaV.

– Vi vill undvika sådana kollektiva redskapsstopp eftersom de skulle kunna vara förödande för en enskild fiskare. Ett ökat individuellt ansvar ger också den enskilde fiskaren bättre möjlighet att leva upp till de nya reglerna med landningsskyldighet.

De arter som föreslås fördelas enligt det nya systemet är torsk i Östersjön, havskräfta, räka, torsk, gråsej, vitling och rödspätta i Västerhavet, räka i Nordsjön, samt gråsej, torsk, kolja och vitling i Nordsjön.

Ett ännu större problem än strypkvoter för att en landningsskyldighet ska fungera är arter som fångas i många olika redskap men för vilka det helt saknas kvoter. En sådan art är vitlinglyra. Förslaget från HaV adressera inte detta problem då de inte kan lösa det. Det krävs förhandlingar med andra länder och beslut i EU för att lösa det problemet på permanent basis. En tillfällig och praktiskt fungerande lösning kan vara att Sverige varje år byter till sig kvot från Danmark som inte använder hela sin kvot.

Totalt berörs cirka 240 fartyg av förslaget för ett system med individuella årliga fiskemöjligheter. Det innefattar samtliga trålare i Östersjön och Västerhavet, fartyg som tidigare omfattats av effortsystemet samt burfisket. Däremot kommer systemet med månadsransoner att införas för kustfisket/garnfiske i Västerhavet. För det småskaliga kustfisket i Östersjön behålls det gamla systemet för fiskemöjligheter.

2009 infördes ett system med möjlighet att permanent överlåta fiskerättigheter inom det så kallade pelagiska systemet, alltså fiske efter sill, skarpsill och makrill. Det har lett till ett köp- och säljsystem som bland annat halverat den fiskeflottan.

– Förslaget som vi nu lägger fram för fiske av skaldjur och bottenlevande fisk handlar bara om att kunna göra överlåtelser under året. Det ska inte förväxlas med det system som infördes i fisket efter sill, skarpsill och makrill för några år sedan, säger Ingemar Berglund.

– Vi har också lagt fram ett förslag som ska motverka alltför stor koncentration. Det är viktigt för oss att ha ett system som värnar om det småskaliga, kustnära fisket.

Tanken är att det nya systemet ska införas från och med 1 januari 2017. Förslaget har tagits fram efter samråd med fiskets producent- och intresseorganisationer, länsstyrelser och kommuner. Förslaget går nu ut på bred remiss och svaren ska vara inlämnade senast 18 november 2016.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Individuella fiskerättigheter i det demersala fisket

Förvaltningssystemet för det demersala fisket i  Sverige måste förändras på grund av landningsskydligheten. Det finns egentligen bar en sorts förvaltning som kan fungera. Individuella fiskerättigheter. Bäst fungerar de om de också är överförbara. Den senaste ledaren i Yrkesfiskaren tar upp de förändringar som behövs:

I och med att EUs gemensamma fiskeripolitik reformerades 2014 införs successivt ett förbud att kasta kvoterade arter över bord. Det här ställer fiskenäringen inför stora utmaningar då man tidigare kastat fisk som man inte har kvot för, eller som är för liten för att sälja. I och med att alla kvoterade arter successivt skall tas i land finns det en risk att en kvot tar slut snabbare för vissa arter än för andra i ett mixfiske.

Med dagens kollektiva kvotsystem skulle det innebära att om en kvot tar slut under året, måste myndigheten stoppa allt fiske som kan fånga den arten. Detta skulle få förödande konsekvenser för stora delar av vår fiskeflotta. Men med rätt förvaltning och förutsättningar kan det även innebära en rad möjligheter för svenskt fiske.

Yrkesfisket insåg tidigt den här problematiken och satte igång en process där man tog fram rekommendationer för hur ett system som bygger på individuellt tilldelade fiskerättigheter skulle kunna se ut.

Ett sådant system undviker kollektiva redskapsstopp, det förbättrar de ekonomiska förutsättningarna för näringen  genom att den enskilde fiskaren kan planera sin verksamhet över året, samt ges möjlighet att utveckla sin verksamhet genom byten av kvoter.

Ett sådant system främjar även ett långsiktigt hållbart nyttjande av våra fiskebestånd,  då det ger tydliga incitament för långsiktigt bevarande.

[…]

En annan viktig aspekt som fiskets representanter har drivit på är att man nu har möjlighet att skifta fokus, och lämna detaljstyrningen och överflödiga förbud och istället införa en mer resultatbaserad förvaltning.

Detta bygger på att den enskilde fiskaren har möjlighet att planera sin verksamhet över året, utveckla sin verksamhet genom byten med andra, samt utveckla sina redskap och ändra sitt fiskemönster så att kvottilldelningen efterlevs och maximeras fullt ut.

Den enskilde fiskaren bör ges utrymme att utveckla sina redskap på så vis att han eller hon känner trygghet i att innovation ihop med det nya kvotsystemet kommer ge möjligheter att driva ett hållbart fiske för en lång tid framöver

Ges de rätta förutsättningarna – ett mer flexibelt och långsiktigt kvotsystem ihop med att man går mot en mer resultatbaserad förvaltning istället för den detaljstyrning som har varit rådande länge, kan landningsskyldigheten leda till ökad selektivitet, ändrade fiskemönster och en näring i utveckling.

Detta kan lägga grunden för den generationsväxling som behövs inom yrkesfisket, men som idag motarbetas av krångligt regelverk och dålig lönsamhet.

Detta är av yttersta vikt om vi ska ha kvar en verksam yrkesfiskekår i Sverige även i framtiden.

Ett system med individuella fiskerättigheter kommer me all sannolikhet. Om det kompletteras med rejäla regelförenklingar så vore det mycket bra. Yrkesfiskare är organ för Sverige Fiskares Riksförbund (SFR) som i sin tur har Sveriges FIskare PO (SFPO), Swedich Pelagic Federation (SPFPO), Sveriges Torksfiskares PO (STPO) och Gävlefiskarnas PO (GFPO) som medlemmar. De representerar enmajoritet av Sveriges yrkesfiskare. En minoritet är organiserade i Havs- och Kustfiskarnas PO (HKPO) som är motståndare till individuella fiskerättigheter.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,