Länder och fiskeriföretag som fiskar i Västafrika

I västafrikanska vatten fiskar en stor mängd fiskbåtar från andra länder än de som har fiskevattnen. Detta fiske bedrivs i enlighet med avtal mellan olika länder, exempelvis mellan Marocko och EU eller mellan Mauretanien och Ryssland. Det finns också avtal mellan enskilda företag och de aktuella länderna. Båtar från sådan företag är ofta flaggade i olika bevämlighetsflaggländer då det exempelvis är i praktiken olagligt för en båt från ett EU-land att fiska på ett sådant avtal. Ägarna av företagen finns dock ofta i Ryssland eller EU. Allt fiske som här redovisas är lagligt, rapporterat och reglerat.

Ryskflaggade länder fiskar normalt mest i västafrikanska vatten. De fiskar i huvudsak pelagisk fisk som taggmakrill, sardin och sardinella. Pelagiskt fiske är också det vanliga för nederländska (en båt fiskade det aktuella året som väl är 2013 eller 2014), litauiska, lettiska och polska båtar samt båtar med bekvämlighetsflagg. Spanska båtar fiskar främst demersalt eller så fiskar de tonfisk. Franska båtar fiskar främst tonfisk, något som sannolikt också gäller båtarna från Korea och Taiwan.

Landad fisk från västafrikanska vatten (sannolikt 2014), flaggland, ton landad fisk

Ryssland, 213 821
Spanien, 144 595
Litauen, 61 880
Polen, 54 138
Lettland, 52 820
Frankrike, 40 656
St. Vincent, 37 784
Sydkorea, 36 258
Ukraina, 22 562
Belize, 17 000
St. Kitts & Nevis, 15 900
Nederländerna 13 806
Portugal, 6 027
Taiwan, 5 184

Uppgifterna som jag hämtat från en rapport av ODI och proCausa är ursprungligen från FAO. Rapporten är för övrigt en intressant men ändå dålig produkt med låg trovärdighet,

Landningarna med Belize som flaggland är sannolikt landningar från en båt, den då svenskägda båten Zander. Ägaren till Zander, familjen Kjellberg i Högen/Fiskebäck i västra Göteborg har idag en annan båt, den islandsflaggade Nordic på fiske i Västafrika.

Båtarna från St. Vincent & Grenadinerna ägs av det belgiska företaget Inok NV som då hade ryska ägare (idag kanske ägaren är svensk) medan de ryska båtarna främst är ägda av Karat Group (som då hade en svensk delägare) men även av en del andra företag. De lettiska båtarna tillhör företaget Baltreids medan de litauiska båtarna främst ägs av Baltlanta som då hade litauisk ägare men idag har en svensk ägare.

Även det nederländska företaget Parlevliet & van der Plas (P&P) äger båtar med litauisk flagg och var troligen ägare av den enda nederländska båt som landade fisk från Västafrika det året (14 000 ton tyder på en båt). Om det var mer än en båt så kan P&P ha varit ägare till båda eller så har en av dem tillhört nåt annat av de stora nederländska fiskeriföretagen.

De polska båtarna är ägda av isländska företaget Samherji.

Sydkoreanska företag med båtar i området inkluderar Silla-Otogi som äger tonfiskeföretaget Panofi i Ghana och Dongwon.

Grupo Calvo som omnämns i rapporten är ett tonfiskföretag som ingår i en större koncern.

Utöver detta fiskar Kina och kinesiska företag i västafrikanska vatten. En del av det fisket sker enligt avtal, men några siffror finns inte i rapporten. De har enligt avtal rätt att fiska mellan 80 000 och 100 000 ton bara i mauretanska vatten. 2013 redovisades bara 4 000 ton i hela Afrika. Huvuddelen av IUU-fisket i Västafrika är rimligen kinesiskt.

De franska tonfiskbåtarna tillhör CFTO (idag ägt av P&P) och de spanska ägs av Atunsa, Pevasa, InpescaEchebastar, Atuneros Vascos, Albacora och Petusa,

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Advertisements